En bit in i skogen någonstans ligger det en liten sjö som jag tycker om att vara vid. I den här lilla sjön badade jag ofta som liten. Dess botten består av blålera som man kan kasta på ett syskon om man så vill och där finns snäckor som man kan plocka och glänsande små fiskar som simmar in till stranden men flyr så fort man plumsar i. Det kan tyckas vara en helt vanlig svensk sjö. Ja, det är det nog också. Men för mig är det ingen vanlig sjö. Kommer aldrig att bli.
Till den här sjön tar jag mig i dag för att läsa, redigera lite på romanen och bara slumra till lite under himlen och träden och när jag sitter här och blickar ut över sjön, mot den mörka skogen på andra sidan slår det mig plötsligt att det här ju är berättelsens sjö.
Det är ju i den här sjön mina karaktärer badar i om sommaren. Det är ju på den här sjön mina karaktärer åker skridskor om vintern och det slår mig att jag ofta i mitt skrivande, utan att ha tänkt på det, återkommer till den här sjön. Men i berättelserna ser sjön inte alltid ut som i verkligheten. Ibland är den större, ibland mindre. Ibland är den grund, ibland bottenlös men det är alltid denna sjö, alltid detta mörka, rena skogsvatten jag återkommer till. Inte heller omgivningarna ser ut som i verkligheten. Jag vet inte varför just denna sjö har en sådan inverkan på mig. Varför den stundtals ter sig så magisk. Jag minns en sommardag här för länge, länge sedan och jag är därute på vattnet, långt bort i mina ögon, i min farfars ögon där han står på den lilla strandkanten och oroligt tittar på mig när jag är på väg bort med den rosa badringen i plast runt kroppen men när han börjar ropa på mig fortsätter jag bara längre och längre ut, vänder inte om förrän jag inser att jag nästan är över på andra sidan, när jag inser att det är någonting olustigt över den andra sidan, kanske bor det ett elakt väsen där, kanske en elak människa och jag tar mig tillbaka till stranden där farfar står med sina oroliga ögon. Kanske berättar han för mig att det är Storbonden som bor på andra sidan, att skogen och marken ägs av honom och inte är till för oss. Kanske berättar han om någon annan, en farlig typ, en idiot. Kanske säger han bara att jag aldrig mer får simma så långt ut igen. Att hans kropp är gammal och seg, att han inte kan rädda mig om något skulle hända.

Nu när jag sitter här slår det mig att det är min barndoms egna rädslor och fantasier om den andra sidan av sjön som jag överfört på en av karaktärerna i romanen. Det är inte bara sjön som plats som varit inspirationskälla utan även mig själv, mitt eget beteende och mina egna tankar kring den här sjön jag använt mig av. Ibland tror jag att vi inspireras mer av oss själv än vad vi kanske vill tro när det kommer till vårt skrivande. Så är det nog i alla fall för mig. Vi återkommer till platser som vi kanske varit på men som vi glömt, platser som vi inte varit på men tror oss ha besökt, tankar, känslor och beteenden vi inte trodde fanns inom oss själva och som rör sig upp mot ytan när vi ska skapa en ny karaktär.

Det magiska med att skriva prosa är den makt och frihet du har över dina karaktärer, händelser och landskap. Du kan ta din favoritsjö här, din favoritbyggnad där och placera dem intill varandra om du så vill. Du kan ta den där döda hundraåriga eken du brukade åka på utflykt till som barn och placera den i din karaktärs trädgård. Du kan skapa en karaktär som liknar någon du känner men ge den ytterligare ett attribut så att denne förvandlas till någon helt annan och du kan skapa en karaktär som (verkar) stå helt fri från kontext. Du kan ändra på en händelse du själv varit med om och styra den i din egen riktning, du kan strunta i allt det där dåliga som hände och göra någoting bra av det istället.

Foto: Erika Sjöö och Johanna Sjöö