Nattanteckningar

Det är när jag går och lägger mig och lampan är släckt som tankar och idéer iblandnightmoon kommer till mig. Ofta kan det vara en till synes liten detalj som kan tillföra någonting extra till berättelsen jag jobbar med, en mening eller ett citat som känns klockrena. Jag sover alltid med mobiltelefonen nära till hands så att jag snabbt kan skriva ner det som kommer till mig innan det försvinner och blir till svart stoft i sömnens dvala.

När jag var yngre vaknade jag ofta om nätterna av en dröm, en idé eller en mening som jag bara var tvungen att skriva ner någonstans. Därför hade jag alltid ett anteckningsblock liggande nedanför sängen (anteckningsböcker som nu ligger begravda någonstans i ett källarutrymme och som jag inte vet om jag är så värst sugen på att leta fram). Nuförtiden händer det mig väldigt sällan att jag vaknar upp så där och jag kan ibland sakna detta fenomen.

bild(1)

Fragmentariska nattanteckningar.

Jag minns för några år sedan och jag vaknade upp mitt i natten av att jag hörde mig själv, i tanken, säga ett ord som inte finns. Jag tänker inte skriva ut ordet här eftersom det känns både lite heligt och hemligt på något vis. Det enda jag vet om ordet är att det är namnet på ett land eller en plats som inte finns och att jag någon gång kommer att skriva någonting som har med det här landet eller den här platsen att göra. Ännu är det ett väldigt outforskat ställe, ett suddigt drömlandskap som inte gett sig riktigt till känna ännu. Jag väntar på att få veta mer om det. Tids nog kommer det kanske till mig på ett eller annat sätt.

Glad midsommar vill jag passa på att önska er alla!

 

Vid berättelsens sjö

En bit in i skogen någonstans ligger det en liten sjö som jag tycker om att varabild(5) vid. I den här lilla sjön badade jag ofta som liten. Dess botten består av blålera som man kan kasta på ett syskon om man så vill och där finns snäckor som man kan plocka och glänsande små fiskar som simmar in till stranden men flyr så fort man plumsar i. Det kan tyckas vara en helt vanlig svensk sjö. Ja, det är det nog också. Men för mig är det ingen vanlig sjö. Kommer aldrig att bli.
Till den här sjön tar jag mig i dag för att läsa, redigera lite på romanen och bara slumra till lite under himlen och träden och när jag sitter här och blickar ut över sjön, mot den mörka skogen på andra sidan slår det mig plötsligt att det här ju är berättelsens sjö.
Det är ju i den här sjön mina karaktärer badar i om sommaren. Det är ju på den här sjön mina karaktärer åker skridskor om vintern och det slår mig att jag ofta i mitt skrivande, utan att ha tänkt på det, återkommer till den här sjön. Men i berättelserna ser sjön inte alltid ut som i verkligheten. Ibland är den större, ibland mindre. Ibland är den grund, ibland bottenlös men det är alltid denna sjö, alltid detta mörka, rena skogsvatten jag återkommer till. Inte heller omgivningarna ser ut som i verkligheten. Jag vet inte varför just denna sjö har en sådan inverkan på mig. Varför den stundtals ter sig så magisk. Jag minns en sommardag här för länge, länge sedan och jag är därute på vattnet, långt bort i mina ögon, i min farfars ögon där han står på den lilla strandkanten och oroligt tittar på mig när jag är på väg bort med den rosa badringen i plast runt kroppen men när han börjar ropa på mig fortsätter jag bara längre och längre ut, vänder inte om förrän jag inser att jag nästan är över på andra sidan, när jag inser att det är någonting olustigt över den andra sidan, kanske bor det ett elakt väsen där, kanske en elak människa och jag tar mig tillbaka till stranden där farfar står med sina oroliga ögon. Kanske berättar han för mig att det är Storbonden som bor på andra sidan, att skogen och marken ägs av honom och inte är till för oss. Kanske berättar han om någon annan, en farlig typ, en idiot. Kanske säger han bara att jag aldrig mer får simma så långt ut igen. Att hans kropp är gammal och seg, att han inte kan rädda mig om något skulle hända.

Nu när jag sitter här slår det mig att det är min barndoms egna rädslor ochbild 2(2) fantasier om den andra sidan av sjön som jag överfört på en av karaktärerna i romanen. Det är inte bara sjön som plats som varit inspirationskälla utan även mig själv, mitt eget beteende och mina egna tankar kring den här sjön jag använt mig av. Ibland tror jag att vi inspireras mer av oss själv än vad vi kanske vill tro när det kommer till vårt skrivande. Så är det nog i alla fall för mig. Vi återkommer till platser som vi kanske varit på men som vi glömt, platser som vi inte varit på men tror oss ha besökt, tankar, känslor och beteenden vi inte trodde fanns inom oss själva och som rör sig upp mot ytan när vi ska skapa en ny karaktär.

Det magiska med att skriva prosa är den makt och frihet du har över dina karaktärer, händelser och landskap. Du kan ta din favoritsjö här, din favoritbyggnad där och placera dem intill varandra om du så vill. Du kan ta den där döda hundraåriga eken du brukade åka på utflykt till som barn och placera den i din karaktärs trädgård. Du kan skapa en karaktär som liknar någon du känner men ge den ytterligare ett attribut så att denne förvandlas till någon helt annan och du kan skapa en karaktär som (verkar) stå helt fri från kontext. Du kan ändra på en händelse du själv varit med om och styra den i din egen riktning, du kan strunta i allt det där dåliga som hände och göra någoting bra av det istället. bild 1(3)

Foto: Erika Sjöö och Johanna Sjöö

Är det en han, hon eller hen?

Om det där med kön, könsidentiteter och könsroller i skrivandet. castle

Jag ska gå rakt på sak. Jag har svårt att skriva om könsneutrala karaktärer. När jag blickar tillbaka på allt jag skrivit genom åren så är huvudkaraktärerna i nittionio procent av fallen en hon/flicka/kvinna. Kanske är den simpla anledningen till det att jag själv är kvinna. Att jag gått och trott att det är enklare att skapa trovärdiga karaktärer genom att ge dem vissa tillskriva könsmönster, egenskaper och personligheter jag inbillar mig stämmer bättre överens med ett visst kön än ett annat. Det är inte så att jag medvetet valt bort att skriva om manliga huvudkaraktärer, Nej, det har bara blivit så.

rainbowcolourFösta gången jag överhuvudtaget kom i kontakt med begreppet könsneutral karaktär var på den tvååriga skrivarlinje jag gick på för tio år sedan. Jag var nitton år och ägnade mina dagar åt att fylla kollegieblock med berättelser om unga tjejer som 1) var olyckligt kära. 2) hade ett självskadebeteende eller en ätstörning. 3) av någon anledning kände sig övergivna och ensammast i världen. En dag kom författaren Ninni Holmqvist på besök. Hon berättade att hon inte alltid brukade ge sina karaktärer ett givet kön. Nej, hon tyckte helt enkelt inte att det var så viktigt. Jag hade läst hennes noveller innan besöket men av någon anledning inte lagt märke till att det var så hon jobbade. Jag läste därför om några av hennes berättelser och blev fascinerad, tänkte att det var ett spännande grepp det där med att faktiskt låta det där med kön vara obestämt för som läsare ges man då större frihet att tänka, reflektera och fantisera. Hos mig väckte det frågor som: Spelar kön någon roll för min upplevelse av den här karaktären? Skulle bilden av karaktären förändras om jag plötsligt fick reda på att det var en man och inte en kvinna? Spelar kön överhuvudtaget någon roll i mitt skrivande? Trots den aha-upplevelse Ninni Holmqvist gav mig har jag fortsatt att ge röst åt flickor och kvinnor i mitt skrivande. Det är kvinnor med alla möjliga slags liv, personligheter och egenskaper vars berättelser jag vill skriva.

taxiNågot som gläder mig är barnböcker med könsneutrala karaktärer – för de behövs i ett samhälle där pojkar och flickor uppfostras olika och förväntas vara på ett visst sätt på grund av vilket kön de har. Som barn och uppvuxen i en familj där det lästes otroligt mycket hade jag gärna önskat att det funnits fler sådana böcker. Kanske hade jag då fortsatt vara den ”pojkflicka” jag var innan någon gjorde mig uppmärksam på att flickor minsann inte ska älska att leka med bilar? Kanske hade jag fortsatt klättra i träd tillsammans med killarna på gården istället för att stänga in mig i ett rum med barbiedockor och små klänningar?

Ingen vet. Det där med kön är komplicerat – eller snarare gör vi det kanske mer komplicerat än vad det är!

Jag skulle gärna vilja se fler vuxenböcker med könsneutrala karaktärer. Har du några tips?

Foto: iStock

Nu skrivs sista sidorna…

och slutet är nära. Snart lämnar jag mina karaktärer, de platser som jag iDIGITAL IMAGE fantasin befunnit mig på så ofta de senaste året. Men inom mig finns allting kvar, det försvinner aldrig, känslorna, dofterna, stämningen. Sättet de rörde vid varandra på, sättet de aldrig vågade röra vid varandra på, fantasin som blev till verklighet och verklighet som blev till fantasi. Berättelsen har blivit till ett av mina inre landskap.

Det känns skönt att det snart är över. Ingen separationsångest, ingen känsla av misslyckande. Nu ska berättelsen få vila ett tag, på obestämd tid innan jag gör en sista redigering och låter andra läsa. Vad som händer sedan står skrivet i stjärnorna. Om det inte hade varit för att jag är så glupsk på att få börja jobba med nästa romanprojekt redan nu så hade jag säkert gjort en omgång redigering till inom de närmsta dagarna men någonting säger mig att berättelsen måste få vila,

att jag måste få vila.

Vad tror ni? Är det dumt att låta en berättelse vila?

Foto: iStock

In i skrivarbubblan…

natureSå har det blivit dags att föra in den sista delen av romanen ”Undervattensdjur” i datorn. Det kan nog ta ett par dagar då det rör sig om cirka femtio sidor och jag vid skrivande stund är ganska seg men inspirerad. Har en känsla av att jag kommer att ta det ganska lugnt, vara eftertänksam, petig och rätt svår att nå.

Så nu går jag in i skrivarbubblan – vi får se när jag kommer ut igen. donotdisturb

ps: Det glädjer mig att fler är nyfikna och vill läsa mer av min roman. Har fått en del respons och fina kommentarer. Det är i dagsläget dock tveksamt om jag kommer att lägga ut fler utdrag här på bloggen. Ha en fin helg alla!

Foto: iStock

 

 

”Nej, inte i kväll – jag måste hem och skriva”

Ja, jag är nog beroende av att skriva. Att skriva är drivkraften i mitt liv. Om jagelephant inte får skriva så kan jag bli lite smått olycklig. Jag har alltid skrivit. På sätt och vis är det inget jag valt själv. Ända sedan jag vid sju års ålder upptäckte fantasins och berättelsens kraft har jag skrivit. Jag bara måste skriva. I det mesta jag ser eller gör letar jag efter potentiella historier. Det är bara så det är. Skrivandet gör mig lycklig men det kan stundtals också göra mig ledsen, upprörd eller på dåligt humör. Som när jag fastnar, som när en karaktär plötsligt känns platt och tråkig eller som när jag inte hittar de rätta orden. Ibland händer det att jag måste tacka nej till något kul för att jag måste hem och skriva. Hur förklarar man att man hellre sitter hemma en lördagskväll och skriver än att gå ut och träffa andra människor? Måste man ens förklara sig? Hur försvarar man sig inför någon som säger: men skriva kan du väl göra imorgon och alla andra dagar? Måste man ens försvara sig?

Nej, man måste inte förklara sig eller försvara sig.

Det räcker med att säga: Nej, inte ikväll – jag måste hem och skriva.

(Fast just i kväll ska jag faktiskt ut en sväng)

Foto: iStock

Det är så svårt att låta bli…

att inte fortsätta tänka för mycket på ett nytt romanprojekt för när man väl har börjathammock fundera, skissa på synopsis och skapa karaktärer så tränger det sig på ändå vare sig man vill det eller ej!

Mellan avslutande av den roman jag jobbar med nu och annat viktigt som jag måste göra (har en känsla av att tiden aldrig riktigt räcker till) passar jag därför på att ta små kaffepauser för att fila lite på synopsis, handling och karaktärer. Sedan är det dags att på allvar gå in i ”tänkarfasen”, det vill säga ägna en månad åt att bara fundera, göra research, lära känna karaktärer och skriva rent synopsis.

kaffepaus

Kollegieblock innehållande förhoppningsvis meningsfullt klotter.

Det kan nog bli en riktigt fin skrivarsommar det här!

Foto: iStock

Erika Sjöö

Resan till romanplatsen

Om att besöka den plats där en fiktiv roman ska utspela sig.landsort1

I dag lånade jag en bil för att bege mig till den landsort där nästa roman som jag ska skriva utspelar sig. Som barn vistades jag ofta här och tanken är att jag ska blanda egna upplevelser, fiktiva och lokalhistoriska med varandra för att skapa en berättelse. Texten ska vara skriven i jagform men vems berättarrösten egentligen tillhör ska till en början inte vara helt självklart för läsaren. Runt detta berättarjag ska ett tiotal andra karaktärer röra sig eller snarare är det kanske så att det är berättarjaget som rör sig kring dem. Några av karaktärerna kände jag redan till lite grann innan jag tog mig hit medan andra kom till mig under promenaden och en stund efteråt.

Under min promenad kom jag även på en del nya detaljer som spelar roll för berättelsen. Till exempel fick jag syn på ett mycket gammal skjul som stod väl synligt till men ändå ingav en känsla av något hemlighetsfullt och ett övergivet hus som gav mig ett visst obehag. Nu vet jag vem som ska bo där! Tråkigt nog finns inte det gamla stationshus kvar som jag tidigare skrivit om. I romanen kommer det dock att göra det.

Vid det gamla sandtaget ovanför den sjö som bildades när en källåder sprack någon gång vid förra sekelskiftet satte jag mig ner och kände in atmosfären. Det var hett, lugnt och stilla. Nere på vattnet gled en liten gummibåt omkring med två barn i. På bryggan som jag hoppade från som liten satt en gravid kvinna och bläddrade i en tidning. Jag visste sedan innan att en av karaktärerna ska göra en fasansfull upptäckt här i sanden men jag visste inte förrän jag väl satt här varför hon snubblar sig fram här en tidig sommarmorgon.

När jag kom hem från promenaden satte jag mig ner för att så smått börja skriva synopsis samt namnen på karaktärerna, deras liv och egenskaper. Vad gäller synopsis så kommer detta att skrivas om ett antal gånger så att allting verkligen hänger ihop utan några konstigheter. Historien är ju, trots att det jag som hittar på den, även ny för mig och jag måste lära känna den bra innan jag på allvar kan sätta mig ner och skriva den. Vad gäller karaktärerna så håller jag på att lära känna dem men jag är ännu inte villig att släppa in dem helt innan jag skrivit klart min nuvarande roman. Kanske av rädsla för att svika mina nuvarande karaktärer genom att låta andra plötsligt ta ännu mer plats. Jag är ju så sugen på att lära känna dessa nya men vet att jag måste hålla ut lite till. Den som väntar på något…

Jag passade även på att klä ut till mig till ”tant” och gå på ett kafferep som ortens damfotbollsklubb anordnade. Inga karlar var välkomna…

Förresten så har jag även kommit på vilken betydelse slöjdormen ska ha i berättelsen. Uppskattar att diffusa men betydelsefulla ord kommer till en när man håller på att vakna på morgonen!

Publicerar några bilder från dagens utflykt till romanplatsen.

Foto: Erika Sjöö

Image-1 (2) Image-1 (3) Image-1 (4) Image-1 Image-1 (1) Image-1 (6)

Kan man lära sig att skriva?

Om att gå på skrivarskola och bli kritiserad för det i media. typewriter

Kan man lära sig att skriva? Den frågan ställdes i en debattartikel som publicerades i en norrländsk landsorttidning våren 2005 när jag och mina klasskamrater på en skrivarutbildning i Skåne just hade skickat ut vår antologi till bibliotek, journalister och andra runt om i Sverige.

Skribenten i debattartikeln var mycket upprörd. Det går minsann inte att lära sig att skriva. Det var denna antologi ett tydligt tecken på. Skrivförmåga är något som man föds med och har i blodet. Alla dessa skrivarutbildningar som skjuter upp likt ogräs ur marken – de krossar bara unga människor med författardrömmar, ruinerar dem, lurar dem och ger dem falska förhoppningar om att bli den nya tidens Shakespeare, Dostojevskij eller Strindberg. Kontentan av denna debattartikel var: Lägg ner landets skrivarskolor, du kan inte lära dig att skriva i en skolbänk och sluta dröm om att bli författare – du kommer ändå inte att lyckas.

Men jag gick inte på en skrivarutbildning för att bli författare. Jag gick där för att utveckla mitt skrivande, få några års möjlighet att bara ägna mig åt det som jag älskar mest samt att få den unika chansen att få ta del av andra människors skrivande, komma med konstruktiv kritik och bli konstruktivt kritiserad. Det var först flera år efter att jag slutat på utbildningen som drömmen om att bli utgiven på allvar grep tag i mig. Än har jag inte blivit författare. Än har jag inte ens skickat in någonting till något förlag även om jag vid skrivande stund arbetar stenhårt för att göra det – någon gång.

Var kommer denna förutfattade mening om att alla som går på skrivarskolor nödvändigtvis har en dröm om att bli författare? Ett brinnande intresse eller en passion för något måste väl inte nödvändigtvis resultera i en produkt som går att ta del av i det offentliga?

Sedan jag slutade på den där skrivarutbildningen för åtta år sedan har jag aldrig ångrat att jag gick där, aldrig ångrat att jag lånade pengar för att gå där. Nej, det är faktiskt bland de roligaste jag någonsin gjort. Om jag lärt mig skriva har jag ingen aning om. För vem bestämmer om jag kan skriva eller inte? Själv tycker jag ju att jag kan det hyfsat bra men att jag kan bli bättre.  Men för att bli utgiven är det någon annan som ska avgöra om jag kan skriva eller inte, om det jag gör är tillräckligt kommersiellt gångbart och intressant nog att vilja trycka. Vad en förläggare på ett förlag i slutändan tycker om min text eller inte har inte alls någonting att göra med skrivarskolans vara eller icke vara.

budapest

Jag och min klasskamrat och vän på en skrivarresa i Budapest våren 2005.

Strunta i vad skeptikerna har att säga. Följ din dröm och fortsätt skriva oavsett om du skriver för dig själv, för någon annan eller för bådadera!

Foto typewriter: iStock

Foto i Budapest: Rickard Örtegren

Tips på skrivarutbildningar som jag hört ska vara bra.

- Nordens folkhögskola. Biskops Arnö.

- Fridhems folkhögskola.

- Skurups folkhögskola (har själv gått den)

- Österlens folkhögskola

- Författarskolan i Lund (Lunds universitet)

- Litterär gestaltning – Akademin Valand. Göteborgs Universitet

Lista med skrivarkurser på folkhögskolor i Sverige

Vad är en slöjdorm?

Om att vakna upp med ett märkligt ord. sewingmachine

I dagarna ska jag börja planera för min nya roman som jag ska skriva i sommar. Jag ska åka till den landsort där handlingen utspelar sig, gå omkring där, fotografera lite, sätta mig ner någonstans och se om några nya idéer utöver de jag redan har kommer till mig. Jag ska börja skissa lite på ett synopsis.

I morse, kanske någonstans mellan dröm och vakenhet funderade jag på vad romanen ska heta. Det är inget jag brukar göra men just i morse gjorde jag det och det första ord som kom upp var slöjdorm.

Vad är en slöjdorm?

Jag tror aldrig jag skrivit ordet någon gång innan, ens sagt det och ändå får jag en stark känsla av att ordet är betydelsefullt för handlingen i berättelsen, som om det inte är en slump att det var just det ordet som kom till mig. Kanske kom det någonstans från mitt undermedvetna. Vem vet vad som rör sig i vårt undermedvetna.

Den första bild jag får i huvudet när jag tänker på en slöjdorm är ett barn som envist försöker att sy en orm i syslöjden men det går inte särskilt bra för nålen i symaskinen krånglar och sedan när bomullen ska fylla djuret så att det blir mjukt och gosigt åker den ut både här och där där nålen och sömmen missat att ta i tyget.

Ska jag googla ordet?

 Eller förstör jag någonting då?

Jag gör det. Kan inte låta bli. Men inte blir det många träffar på slöjdorm, knappt några alls. Jag får nog helt enkelt fundera vidare på vad en slöjdorm kan vara för något och på vilket sätt den kan ha betydelse i storyn.

Kanske kommer jag att använda mig av en slöjdorm – kanske inte. Kanske ångrar jag mig och syr någonting annat istället.

Foto: iStock

Passar på att länka till Debutantbloggen där en kille som snart ska ge ut en bok bloggar om hur han höll sitt skrivande hemligt.

Nu smäller det!