Tavlans hemliga budskap

Tavlan på bilden har funnits i min släkt sedan ingen vet hur länge. Ingen vet varbild(14) den kommer ifrån, vem som målat den, på vilken vägg den har suttit eller vem som skrivit den bleknade texten strax nedanför blommotivet. Också på baksidan av tavlan finns ett blad med en text som med sina inledande ord Snäll Johanna för mina tankar till ett brev men också denna text är svår att tyda eftersom pappret spikats fast. Är det ett brev eller bara ett pappersblad vilket som helst som satts dit för att skydda tavlans motiv? Vems händer har spikat fast dessa enkla träbitar som bildar formen av ett fängelsegaller? Min förhoppning är att texten innehåller ett hemligt budskap till eftervärlden. Någonting om en människa jag inte känner till, en händelse, ett öde, en känsla eller kanske en hemlighet. Men för att komma åt detta eventuella hemliga budskap måste jag våga bända loss de simpla träbitar som skyddar det från eftervärldens nyfikna ögon, giriga händer.

Vågar jag?

Vill jag?

bild(12)

 

En syster som aldrig försvinner

Det är någon gång i början av nittiotalet och färjan på det öppna havet är på väg1152277_90340870 till farmors land. Vi ägnar vår tid åt spelautomater, åt att fylla deras giriga gap med de pengar som de alldeles nyss spottade ut. Jag skyggar undan för fylltrattar och andra märkliga människor. Jag är rädd för mycket nu för tiden, gömmer mig intill farmor som verkar van, farmor som är en tuff dam där hon står i sina högklackade skor och fyller spelautomaternas hungriga munnar med de mynt som de nyss fräste ur sig. På andra sidan havet väntar farmors familj. Hennes systrar. Den som är frisk och den som är sjuk. Den friska tycker jag om. Den sjuka har jag aldrig träffat. Bara hört talas om. Att någonting hänt med hennes huvud som gjort att hon inte kan prata, inte kan röra sig. Imorgon ska vi besöka henne på äldreboendet där hon bor. Jag vill inte att imorgon ska komma. Jag är rädd för farmors syster.

Men imorgon kommer och vi står här på parkeringsplatsen utanför den barackliknande byggnad där systern bor och jag vägrar att släppa mammas hand, vägrar att gå dit in. Ser stumt på när farmor och pappa och alla de andra lugnt går bort mot byggnaden som om de inte alls bor någon gammal och sjuk därinne och det är med ett dunkande hjärta jag till slut ger med mig och följer med in till den människa som är min farmors syster.

Hon sitter därinne i ett rum med fördragna gardiner. De andra är nära henne, jag håller mig hela tiden i bakgrunden. Här slutar mitt minne. Här vet jag inte längre vad som sker i det här rummet där det luktar lite underligt som av ålderdom och sjukdom och någonting annat. Det enda jag vet är att jag inte pratar med den kvinna som är min farmors syster men att det inte är henne jag egentligen är rädd för. Nej, det är den sjukdom som tagit hennes tal och rörelseförmåga, det fängelse hon vistas i som skrämmer mig.

Kort efter besöket går farmors syster bort. Med tiden bleknar minnet av henne. Hon faller inte helt i glömska men jag tänker inte särskilt ofta på varken henne eller vistelsen i det där rummet den där sommardagen någon gång i början av nittiotalet. Jag vet inte mycket om farmors syster. Det sägs att hon var en mycket snäll människa. Att hon brukade komma och hälsa på sin syster, min farmor som flydde efterkrigstidens Finland för ett liv i Sverige, när hon fortfarande hade krafter kvar att röra sig. Nu är också min farmor borta men i mitt minne lever hon vidare. Ja, hon är i mig och runt mig. Hon är överallt.

Men hennes syster. Jag var helt säker på att vi aldrig mer skulle mötas men där hade jag fel för en gång till möts vi igen.

I en dröm.

I drömmen är jag tillbaka i det där rummet med fördragna gardiner. Min farmor ärflukered också här. Ser på mig med det ansikte hon hade innan hon blev gammal och sjuk.
- Kom nu ska jag visa dig någon, säger hon och tar min hand och så går vi in i ett annat rum intill och där är hon, min farmors syster och mitt hjärta dunkar men inte av rädsla den här gången utan av nyfikenhet och glädje över att än en gång få träffa farmors syster.
Hon sitter där i en soffa och hon ser på mig med varma, kloka ögon. Framför sig på ett bord ligger det en hög med spelkort.
- Det här är min syster, säger farmor med stolthet i rösten och visar på soffan, att jag ska sätta mig ner bredvid damen som sitter där och som verkar så nyfiken på att lära känna mig. Sitt nu ner och prata en stund så kommer jag tillbaka sen.
Och jag blir lämnad ensam kvar här i rummet med farmors syster och vi pratar om både ditt och datt men jag minns inte riktigt om vad. Det enda jag vet är att farmors syster är en underbar människa. Jag kan inte förklara det bättre än så. Farmors syster är en underbar människa. Snäll och empatisk, klok och varm. Så plockar hon upp högen med spelkort och radar upp några av korten på bordet framför sig.
- Nu ska jag visa dig hur jag brukar lägga patiens, säger hon.

Och tiden där i rummet förflyter samtidigt som den bleknar bort och farmorsSONY DSC syster tycks försvinna in som i en vitaktig dimma och jag vill inte att hon ska försvinna, vill stanna kvar, vill aldrig gå härifrån men jag vet att vi måste lämna varandra nu, att tiden för besöket är ute och när jag slår upp ögonen vet jag med ens att jag aldrig kommer att glömma henne. Att hon aldrig kommer att blekna bort som hon en gång gjorde. Jag kliver upp ur sängen och går ut till min släkting som väntar på mig i köket med frukosten och jag berättar för henne om min underliga dröm, frågar henne, fast jag redan anar svaret, om farmors syster tyckte om att lägga patiens.
- O ja. Hon älskade att lägga patiens, säger min släkting och ler.

Hela dagen tänker jag på farmors syster. Jag tänker att en syster kan förändras och dö men aldrig riktigt försvinna för det finns starka band som vi inte kan se men ändå röra vid, känna av. Jag är glad för att jag än en gång fick träffa dig. Kanske kommer jag någon gång att skriva om dig eller om någon som liknar dig.

Jag glömmer dig inte.

Foto: iStock

Släktgård och gråtpåse

Någonstans på det småländska höglandet ligger det en 1700-tals gård med vitabild 1(4) knutar och snickarglädje. På den här gården arbetade mina förfäder hårt för att få det att gå runt. De slet med jorden och djuren, bad för bra väder så att skörden skulle bli bra och för att… ja vad hoppades de mer på? Vilka var de? Vad drömde de om? Hur skyddade de sig mot kylan när den kom? Mot mörkret som slukade dem om vintern? Hade de några hemligheter? Vad pratade de om vid middagsbordet? Jag vet inte så mycket om den här gården liksom jag inte vet vilka personer som bodde och arbetade på den men jag har hört att det ska finnas en hel del dokumenterat material bevarat någonstans. Material som kanske bara ligger och väntar på att få bli upptäckt någon gång. Fotografier, brev och dagböcker. Material som kanske kan ligga till grund för den fiktiva berättelse jag någon gång vill skriva om den här platsen och människorna som vistades på den. Något som är en aning sällsynt med denna gård är att den under majoriteten av tiden ägts och styrts av kvinnor. Vilka var dessa kvinnor? Hur såg deras liv och öden ut? Jag hoppas att jag någon gång kan få lära känna dem genom fotografier, brev, anteckningar och dagböcker. Jag hoppas att jag någon gång får möjlighet att skriva deras historia.

Till den här gården kom min farfar när han var i tjugoårsåldern. Han kom hit förbild 2(4) att arbeta eftersom hans släktingar behövde hjälp med skötsel av djur och mark. I drängstugan bosatte han sig tillsammans med sin något äldre bror. Vad pratade de om när de bodde där? Lagade de mat tillsammans på järnspisen som än idag står kvar? Drömde de sig ut i världen? Till andra platser än den här? När jag och min syster övernattar i den här stugan tittar vi på prylarna som än idag finns kvar, på en gammal sekretär som inte är helt olik den som spelar en central roll i min nuvarande roman, bläddrar i gamla tidningar och pratar om vilka människorna på tavlorna föreställer. Jag beundrar den vackra tapeten med papegojmotiven och får sedan veta att den inte alls har hängt där så länge. Hur såg väggarna ut när farfar bodde här? Var här lika ombonat och varmt som det är här nu eller var här kallt och trist?

Jag gillar att lyssna på släkthistorier. Jag inspireras av släkthistorier. Vid besöket på gården får jag höra en liten historia om ett barn som en gång bodde här. En dag köper sig barnet en gråtpåse för sin veckopeng (skrattpåsar och gråtpåsar var vanliga leksaker på femtiotalet och kom ursprungligen från Japan) och när barnet kommer hem sätter han igång att klämma på påsen så att den börjar att gråta och skrika. Ja, påsen gråter så högt att katten som är en ovanligt tröstande och empatisk liten missa förtvivlat försöker trösta det som hon tror sig finnas inuti den lilla påsen. Men inuti finns inte alls något litet knytte som behöver tröst utan bara modern teknik och mekanik. Tiderna förändras på gården och gör än idag.

Jag tänker ofta på min farmor och farfar som inte längre finns i livet. Jag tänkersmallboat på hur deras liv såg utan innan de träffade varandra och vilka omständigheter som ledde fram till att de möttes på den där andra gården utanför Västerås i Västmanland. På farmor som kom från en ganska välbärgad familj i Finland, på farfar som kom från en bondesläkt i Småland. Hur korsades deras vägar? Var det farmors dröm om att bli trädgårdsmästare som gjorde att hon sökte sig till den där gården där farfar arbetade som rättare? Var det slumpen eller ödet som tog henne dit över havet? Redan som fjortonåring började jag att intressera mig för min farmor och farfars liv. Jag intervjuade dem länge med tanken att någon gång skriva ner den historia som förde dem samman. Tyvärr gick alla anteckningar på något sätt förlorade men i minnet lever deras berättelser vidare.

Kommer alltid att göra.

garddjur

Djur gör mig glad!

Foto: Erika Sjöö

Stock photo (båten)