Romanen är med mig överallt…

på stranden och i tunnelbanan, på picknicken och utflykten, frukosten och lunchen.bild(11) En bunt papper på trehundra sidor som när de spottades ut ur skrivaren såg fräscha och välstrukna ut har nu förvandlats till något som mest liknar en C-uppsats där författaren i fråga sliter sitt hår av frustration.

För några dagar sedan blev jag ”klar” med min roman men att säga att den är klar är långt ifrån rätt för just nu känns det som den aldrig kan bli klar för det är som om jag sågar sönder den i tusen bitar, sågar sönder mig själv i tusen bitar.

Det känns som ett evighetsprojekt.

Överallt hittar jag fel och brister. Om det inte är dialogen som är för stel och platt så är det avsaknad av känslor hos berättarjaget eller brist på miljöbeskrivningar. Jag stryker och lägger till. Gör noter och kladdar i marginalerna. Men jag antar att det är så det ska vara, att det här är en del av njutningen även om det stundtals känns plågsamt, meningslöst och hopplöst.

Mitt huvud sprängs av alla tankar och idéer.

Jag måste hålla ut. Skriva om, stryka och lägga till. Gå in i mina karaktärer igen, bli mina karaktärer igen, fånga in dem, hålla i dem hårt för just nu känns det som om de rör sig i periferin, som om de retas med mig, håller sig undan och bara halvt ger sig till känna.

Från och med i dag är det en timmes redigering om dagen som gäller. Jag måste vara disciplinerad nu! Jag är inte den som ger upp…

(Å inte känns det bättre att parallellt med redigeringsarbetet läsa Donna Tartt som skriver som en… ja, jag vet inte vad…ett geni. Men jag har å andra sidan lagt märke till att hon triggar igång min inspiration riktigt ordentligt och håller glöden uppe)

Tack för att det finns sådana fantastiska författare!

To become a good writer you must be a good reader

Nattanteckningar

Det är när jag går och lägger mig och lampan är släckt som tankar och idéer iblandnightmoon kommer till mig. Ofta kan det vara en till synes liten detalj som kan tillföra någonting extra till berättelsen jag jobbar med, en mening eller ett citat som känns klockrena. Jag sover alltid med mobiltelefonen nära till hands så att jag snabbt kan skriva ner det som kommer till mig innan det försvinner och blir till svart stoft i sömnens dvala.

När jag var yngre vaknade jag ofta om nätterna av en dröm, en idé eller en mening som jag bara var tvungen att skriva ner någonstans. Därför hade jag alltid ett anteckningsblock liggande nedanför sängen (anteckningsböcker som nu ligger begravda någonstans i ett källarutrymme och som jag inte vet om jag är så värst sugen på att leta fram). Nuförtiden händer det mig väldigt sällan att jag vaknar upp så där och jag kan ibland sakna detta fenomen.

bild(1)

Fragmentariska nattanteckningar.

Jag minns för några år sedan och jag vaknade upp mitt i natten av att jag hörde mig själv, i tanken, säga ett ord som inte finns. Jag tänker inte skriva ut ordet här eftersom det känns både lite heligt och hemligt på något vis. Det enda jag vet om ordet är att det är namnet på ett land eller en plats som inte finns och att jag någon gång kommer att skriva någonting som har med det här landet eller den här platsen att göra. Ännu är det ett väldigt outforskat ställe, ett suddigt drömlandskap som inte gett sig riktigt till känna ännu. Jag väntar på att få veta mer om det. Tids nog kommer det kanske till mig på ett eller annat sätt.

Glad midsommar vill jag passa på att önska er alla!

 

Nu skrivs sista sidorna…

och slutet är nära. Snart lämnar jag mina karaktärer, de platser som jag iDIGITAL IMAGE fantasin befunnit mig på så ofta de senaste året. Men inom mig finns allting kvar, det försvinner aldrig, känslorna, dofterna, stämningen. Sättet de rörde vid varandra på, sättet de aldrig vågade röra vid varandra på, fantasin som blev till verklighet och verklighet som blev till fantasi. Berättelsen har blivit till ett av mina inre landskap.

Det känns skönt att det snart är över. Ingen separationsångest, ingen känsla av misslyckande. Nu ska berättelsen få vila ett tag, på obestämd tid innan jag gör en sista redigering och låter andra läsa. Vad som händer sedan står skrivet i stjärnorna. Om det inte hade varit för att jag är så glupsk på att få börja jobba med nästa romanprojekt redan nu så hade jag säkert gjort en omgång redigering till inom de närmsta dagarna men någonting säger mig att berättelsen måste få vila,

att jag måste få vila.

Vad tror ni? Är det dumt att låta en berättelse vila?

Foto: iStock

Det är så svårt att låta bli…

att inte fortsätta tänka för mycket på ett nytt romanprojekt för när man väl har börjathammock fundera, skissa på synopsis och skapa karaktärer så tränger det sig på ändå vare sig man vill det eller ej!

Mellan avslutande av den roman jag jobbar med nu och annat viktigt som jag måste göra (har en känsla av att tiden aldrig riktigt räcker till) passar jag därför på att ta små kaffepauser för att fila lite på synopsis, handling och karaktärer. Sedan är det dags att på allvar gå in i ”tänkarfasen”, det vill säga ägna en månad åt att bara fundera, göra research, lära känna karaktärer och skriva rent synopsis.

kaffepaus

Kollegieblock innehållande förhoppningsvis meningsfullt klotter.

Det kan nog bli en riktigt fin skrivarsommar det här!

Foto: iStock

Erika Sjöö

Karaktärer

Om att skapa karaktärer och leva med dem.

Karaktärer. Var kommer de ifrån? En fråga som jag då och då ställer till mig själv utan attberlin2 ha något svar på. Ibland känns det som om de kommer inifrån mig själv. Ibland utifrån. Ibland kanske från båda hållen. Karaktärer är skapelser, en slags fantasifoster men somliga av dem tycks ändå så levande. Som om de trots allt finns därute någonstans. Som om de är människor som ber om att få bli berättade om. Jag vet att jag hittat en bra karaktär när denne biter sig fast i mig, när jag biter mig fast i denne, när jag inte kan sluta tänka på denne och denne kanske inte kan sluta tänka på mig, när jag tänker dennes tankar, när delar av mig blir den, när jag ber om att få bli berättad om, när vi inte släpper taget om varandra,

när vi lever sida vid med vandra.

Jag tror inte att karaktärer är eller bör vara helt förutbestämda och förutsägbara. Visst kan man ge dem vissa egenskaper strax innan man ska börja skriva om dem men efter ett tag får karaktären ett eget liv, en egen röst och det är inte alltid som karaktären gör som du vill, kanske till din glädje, kanske till din besvikelse, men vem är det egentligen som bestämmer över berättelsens fortsatta gång? Du eller karaktären?

De karaktärer som inte kommer till mig brukar jag forma utifrån en rad olika omständigheter. Det kan vara något jag läst, en karaktär jag stött på i en annan bok och som jag fascineras av så mycket att jag måste, bara måste skriva om någon som liknar denne, en människa jag känner mycket bra eller någon jag är nyfiken på, en människa som jag en gång kände eller en människa som jag aldrig riktigt förstår mig på.

Jag skriver aldrig om mig själv – kanske om någon som liknar mig lite grann men aldrig om mig själv. Mig själv känner jag ju. Nej, jag vill skriva om andra människor. Människor som gör saker jag kanske aldrig skulle göra, säga saker jag kanske aldrig skulle säga eller tänka saker jag kanske aldrig skulle tänka. Människor som jag kanske inte riktigt förstår mig på men som jag vill förstå. Det är dem jag vill utforska. Lära känna. Gå in i. Uppslukas av.

”Den tyranniske fadern” (nej det är inte bara männen som är av ”ondo” i mina berättelser) i mitt romanprojekt ”Undervattensdjur” (läs utdrag ishadowman inlägg nedan) är en av dem. Men kanske är han inte så tyrannisk egentligen? Det är berättarrösten som framställer honom som en känslokall och ond om vartannat kärleksfull och empatisk person. Men kan man lita på berättarrösten?

Hur som. ”Den tyranniske fadern.” Du har mött honom i teve och på film, sätt fotografier av honom, anhållen för att ha hållit sina barn fängslade i en källare, du har kanske hört talas om honom i din bekantskapskrets, du har kanske tänkt: hur kunde han?

Det var så jag tänkte när jag skulle forma den karaktär som är pappa till de två systrar jag skriver om. Jag ville ta reda på vad som händer med en människa som går så långt att hen spärrar in sitt eget barn, som fråntar sig ansvaret att skydda den som mest av allt behöver skydd.

Och nej – man behöver inte tycka om sina karaktärer.

En av de andra karaktärerna i romanen (hon som spärras in och småningom försvinner spårlöst) är en tuff, viljestark och uppkäftig person. Hon går emot traditionella könsmönster, låter ingen annan sätta sig på henne och vägrar att  börja på den hushållsskola som hennes pappa tjatar på henne att göra. Redan i tidig ålder upptäcker hon att pojkar och flickor uppfostras annorlunda på grund av sitt kön och skapar därefter ett upproriskt tjejgäng i klassen. Hon stjäl pengar och småprylar, hamnar i slagsmål och ljuger om det mesta som kommer i hennes väg.

Hon är allt som jag inte var.

Kanske är hon också allt jag ville vara.

Mina tips för att skapa bra karaktärer:

  • Till en början: tänk igenom vad det du vill skriva om egentligen handlar om. Vilka ska vara med i berättelsen? Skriv ner deras eventuella namn och allt annat som du kommer på om denna person. Till exempel: personegenskaper, tidigare händelser i livet, intressen et cetera. Tänk på dina karaktärer ett bra tag. Lev med dem lite. Känn på dem. Vad lever de för liv? Allt behöver inte vara bestämt från början. När du väl börjar skriva kommer du kanske upptäcka att de formar sig själva på ett naturligt och trovärdigt sätt.
  • Om du skriver dialog. Var inte så petig med den i början. Dialog går alltid att slipa på.
  • Låt dig inspireras av människor du känner, känt eller kanske bara träffat flyktigt. Sno lite av deras egenskaper och blanda med någon annans.
  • Tänk på att karaktärer är som vilka människor som helst (eller inte). De kan vara både dumma och snälla, ljuga, säga taskiga saker och bete sig som dig.
  • Läs mycket och låt dig inspireras av andra karaktärer. Att kopiera rakt av är ingen hit men ja… jag tror att ni förstår vad jag menar.

Foto: Kvinna i Berlin. Erika Sjöö

Foto: Skugga. iStock

Fotopromenad

Om att fotografera för att trigga igång inspiration och motivation.

bild 1(1)När jag upplever att jag fastnat i mitt skrivande händer det att jag tar med mig en kamera och går ut på fotopromenad.

Tittar man sig omkring så upptäcker man att det finns så mycket att se, så många detaljer. Detaljer som kan ge upphov till både nya idéer och tankar. Under gårdagens fotopromenad var det bland annat den söta doften av ett skadat, läckande träds kåda som gav mig en idé om en ny detalj i den roman som jag arbetar med nu.

Nedan bjuder jag på några bilder från gårdagens promenad.

Samtliga bilder är skyddade enligt lagen om upphovsrätt. Materialet får inte kopieras eller användas i varken privat eller kommersiellt syfte utan särskild tillåtelse från upphovsmannen.

© Erika Sjöö

Image-1(24) Image-1(23) Image-1(22) Image-1(20) Image-1(19) Image-1(18) Image-1(15) Image-1(16) Image-1(17) Image-1(12) Image-1(13) Image-1(14) Image-1(11) Image-1(10) Image-1(9) Image-1(6) Image-1(3) Image-1(4) Image-1(5) Image-1(1) Image-1(2) bild 5

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Morgonstund

Vaknar en sådär 04.00 med en känsla av att vara trött och pigg på samma gång. morgon2Försöker somna om men det går bara inte. Går upp och sätter på kaffe, drar upp persiennerna, bara jag, ekorren och småfåglarna i träden utanför tycks vara vakna.

Tänker att jag ska skriva lite. Undrar om berättarrösten är på samma humör som mig. Om hon är både trött och pigg som jag eller om hon fortfarande ligger och sover, drömmer om sin försvunna syster, om livet som tog en drastisk vändning.

Vi får väl se.

Den sovande landsorten

Om att skriva fiktivt om platser som existerar.

railroad2

Foto: iStock

Till en sovande landsort längtar jag. Till tegelvillor i långa rader, tomma trädgårdar och vandaliserade busshållplatser. Tåg som dundrar förbi utan att stanna. Ett mopedgäng som sätter skräck i barn och gamla. Rastlöshet och tristess. Stängda dörrar och nyfikenhet. Sömn och sömnlöshet. En lanthandel med ett sviktande sortiment, en kiosk som för länge sedan sett sina glansdagar, gamla löpsedlar som blivit kvar och en pizzabagare som inga pizzor längre får baka. Människor som känner varandra. Människor som tror att de känner varandra. Historier som berättas, rykten som sprids. Är de sanna?

Ibland är det svårt att andas.

Jag ska gå längs utmed järnvägen. Passera den övergivna stationsbyggnaden, kika in genom dammiga fönster och få en skymt av en gammal biljetthall. Det är så tyst. Även tystnaden tycks ha ett ljud. Ett eko av det förgångna. Av slamrande godståg och kolvagnar för om jag följer järnvägen en bit fram så delar den sig och jag viker av längs med det övergivna spåret, ogräs och ölburkar mellan skenorna och jag blir stående och blickar ned över den lilla sjön i grusgropen. Den bildades när man arbetade som hårdast med sanden här, när man grävde så djupt att man nådde grundvattennivån. Långa, ökentorra sommardagar och män som fraktade sand och sågspån. Saltsvettig hud. En längtan efter att få gå hem. En längtan efter någonting annat. Barn brukar bada här nu. Ta sina första simtag här. I sjöns mörka vatten finns inget liv. Kanske ett par grodor, om man har tur någon enstaka abborre. Annars bara slammig, grumlig botten. Dykare som varit här går tomhänta härifrån. Men vad döljer sig egentligen under allt det där grumliga? Finns där någonting som sjunkit så djupt ner i slammen att det knappt går att hitta? En gång ska någon göra en fasansfull upptäckt här. Någon, en sömndrucken som springer raka vägen hem och tiger om det i resten av sitt liv.

Jag fortsätter härifrån. Viker in på en av de tomma gatorna. Ser en flicka som sticker ner en pinne i en postlåda för att retas med tvestjärtarna som bor där, en pojke som söker i buskar och snår, som letar efter sin andra hälft. Ingen vet, jo kanske bara en, att det vandrar omkring en vilsen, osynlig själ här. Någon som väntar på att få bli insläppt någonstans.

shadow

Foto: iStock

Berättarrösten.

Den lilla landsorten som jag beskriver ovan finns på riktigt och är platsen där min kommande roman ska utspela sig. Orten ligger tolv mil söder om min hemstad. Här har jag spenderat många av mina dagar, framförallt som barn. Jag har gått till den lilla kiosken för att köpa sega geléormar, simmat i grusgropens grumliga vatten, retats med tvestjärtarna i brevlådan och skrämts av mopedljud i natten. Jag har hört människor skämta om det som i folkmun kommit att kallas för skilsmässogropen, ett par persikofärgade hus där parten med sämst ekonomi i det krossade äktenskapet tvingats flytta, sparkat fotboll på den övergivna planen och pratat med främlingar.  Jag vet inte vad det är men det är något magiskt med den här orten. Som om det vilar ett slags romantiskt men ändå sorgligt skimmer över den. Det är som om den lurar på en massa hemligheter. Som om jag bara måste skriva om den. Som om den vill berätta något för mig.

mailboxes

Foto: iStock

Därför föll det sig naturligt att det är på den här inspirerande platsen som mina karaktärer ska vistas och bo. Mina karaktärer som jag inte riktigt lärt känna ännu eftersom jag vill bli klar med mitt nuvarande romanprojekt först. Jag är rädd för att släppa in dem för mycket, att de ska komma för nära så därför håller jag dem än så länge på lite avstånd.Men i periferin har de redan börjat ta form och jag längtar efter att få lära känna dem, längtar efter att få gå omkring i den sovande landsorten tillsammans med dem.

När det sedan är dags att börja skriva kommer jag dels använda mig av historiska händelser som jag ”researchat” fram om platsen, dels fiktiva. Sedan kommer jag att väva samma dessa till en historia.

Dörrar ska öppnas.

Hemligheter avslöjas.

Den vilsna själen släppas in.

Tips för att skriva om en lokalhistorisk plats:

- Kontakta hembygdsföreningen för att se om det finns något material som du kan låna eller köpa.

- Leta efter böcker på kommunens bibliotek.

- Titta på gamla vykort som kan finnas bevarade hos kommunen och i andra stadsarkiv. En del kommuner arkiverar gamla vykort så att de finns tillgängliga på nätet.

- Om du känner någon som bott eller bor på orten. Prata med denna person!

- Den riktigt ambitiöse kan gå till Kungliga Biblioteket i Stockholm för att se om det döljer sig något riktigt spännande i gömmorna.

Alltid redo med mobilen

bild

Idéanteckningar. Foto: Erika Sjöö

Än så länge befinner sig mitt kommande romanprojekt bara på idéstadiet. Då är anteckningsfunktionen i mobilen väldigt bra att ha (papper är så lätta att slarva bort). Så fort det ploppar upp en ny idé, en karaktär, en mening som man helt enkelt inte vill glömma bort eller en händelse som kan vara intressant så är det bara att plocka fram mobilen, var man än befinner sig. Nåja, man kanske får smyga lite mer om man är bortbjuden på middag.

När det sedan är dags att börja skriva synopsis på allvar så är det bara att gå igenom anteckningarna, läsa, behålla eller stryka.

Ljudet av en köksklocka

Om platsers och föremåls betydelse för inspiration.

En klocka som alltid har gått har stannat. Ljudet av kärlek, av liv har tystnat.

Vid bordet där ni ofta satt är det för alltid tomt.

Liv och sjukdom har passerat genom detta rum, liv och sjukdom har stannat kvar i detta rum, om än i blekare nyanser.

I berättelsen lever ni vidare.

I berättelsen upphör aldrig klockan att slå.

clock - kopia

Foto: iStock

Igår frågade en vän till mig som också har författardrömmar på vilken plats jag skriver som allra bäst. Min spontana tanke var sängen, soffan och lagom folkfyllda caféer. Lättillgängliga platser som jag vistas på och i så gott som dagligen.

Men alla de där andra platserna då?

De där otillgängliga platserna som bara finns i fantasin, i drömmen? Om jag bara sluter ögonen så kommer jag ju dit.

Det öde huset vars tomma, hotfulla rum jag så många gånger vandrat genom. Den där stigen i skogen vars slutdestination är så hemlig att jag aldrig når dit fram. Platser som inspirerar mig men som bara finns i en avlägsen värld. Platser som jag låter mina karaktärer beträda om än i lite olika former från gång till gång.

Sedan finns de där tillgängliga platserna som jag dessvärre inte så ofta har möjlighet att vistas på. Platser där jag gärna sitter och skriver, platser där verklighet och fiktion flyter samman, rum som jag delar med mina karaktärer. Som köket med den gamla klockan till exempel. Klockan som förföljer mig vad jag än skriver. Alltid finns den där i någon skepnad. Som ett präktigt men opålitligt föremål som lever sitt eget liv i en familj där tragedin är nära. Som en bröllopsgåva i ett äldre pars hem där en sjukdom håller på att rasera det lilla som finns kvar mellan dem.

Platser såväl verkliga som overkliga är viktiga för min inspiration. Det kan vara en plats rörelse, en känsla, en doft, ett föremål, ett ljus som silar in genom ett visst fönster, en sommarstuga där tiden tycks ha stannat eller en släktings lägenhet som jag låter möblera om.

abandonhouse - kopia

Det kan vara ett hem som jag aldrig mer tillåts besöka, en trädgård som aldrig växer igen eller en säng som jag aldrig mer få ligga i.

 

 

bild

Jag sitter gärna på café och skriver för hand, läser och sörplar kaffe. Foto: Erika Sjöö