En syster som aldrig försvinner

Det är någon gång i början av nittiotalet och färjan på det öppna havet är på väg1152277_90340870 till farmors land. Vi ägnar vår tid åt spelautomater, åt att fylla deras giriga gap med de pengar som de alldeles nyss spottade ut. Jag skyggar undan för fylltrattar och andra märkliga människor. Jag är rädd för mycket nu för tiden, gömmer mig intill farmor som verkar van, farmor som är en tuff dam där hon står i sina högklackade skor och fyller spelautomaternas hungriga munnar med de mynt som de nyss fräste ur sig. På andra sidan havet väntar farmors familj. Hennes systrar. Den som är frisk och den som är sjuk. Den friska tycker jag om. Den sjuka har jag aldrig träffat. Bara hört talas om. Att någonting hänt med hennes huvud som gjort att hon inte kan prata, inte kan röra sig. Imorgon ska vi besöka henne på äldreboendet där hon bor. Jag vill inte att imorgon ska komma. Jag är rädd för farmors syster.

Men imorgon kommer och vi står här på parkeringsplatsen utanför den barackliknande byggnad där systern bor och jag vägrar att släppa mammas hand, vägrar att gå dit in. Ser stumt på när farmor och pappa och alla de andra lugnt går bort mot byggnaden som om de inte alls bor någon gammal och sjuk därinne och det är med ett dunkande hjärta jag till slut ger med mig och följer med in till den människa som är min farmors syster.

Hon sitter därinne i ett rum med fördragna gardiner. De andra är nära henne, jag håller mig hela tiden i bakgrunden. Här slutar mitt minne. Här vet jag inte längre vad som sker i det här rummet där det luktar lite underligt som av ålderdom och sjukdom och någonting annat. Det enda jag vet är att jag inte pratar med den kvinna som är min farmors syster men att det inte är henne jag egentligen är rädd för. Nej, det är den sjukdom som tagit hennes tal och rörelseförmåga, det fängelse hon vistas i som skrämmer mig.

Kort efter besöket går farmors syster bort. Med tiden bleknar minnet av henne. Hon faller inte helt i glömska men jag tänker inte särskilt ofta på varken henne eller vistelsen i det där rummet den där sommardagen någon gång i början av nittiotalet. Jag vet inte mycket om farmors syster. Det sägs att hon var en mycket snäll människa. Att hon brukade komma och hälsa på sin syster, min farmor som flydde efterkrigstidens Finland för ett liv i Sverige, när hon fortfarande hade krafter kvar att röra sig. Nu är också min farmor borta men i mitt minne lever hon vidare. Ja, hon är i mig och runt mig. Hon är överallt.

Men hennes syster. Jag var helt säker på att vi aldrig mer skulle mötas men där hade jag fel för en gång till möts vi igen.

I en dröm.

I drömmen är jag tillbaka i det där rummet med fördragna gardiner. Min farmor ärflukered också här. Ser på mig med det ansikte hon hade innan hon blev gammal och sjuk.
- Kom nu ska jag visa dig någon, säger hon och tar min hand och så går vi in i ett annat rum intill och där är hon, min farmors syster och mitt hjärta dunkar men inte av rädsla den här gången utan av nyfikenhet och glädje över att än en gång få träffa farmors syster.
Hon sitter där i en soffa och hon ser på mig med varma, kloka ögon. Framför sig på ett bord ligger det en hög med spelkort.
- Det här är min syster, säger farmor med stolthet i rösten och visar på soffan, att jag ska sätta mig ner bredvid damen som sitter där och som verkar så nyfiken på att lära känna mig. Sitt nu ner och prata en stund så kommer jag tillbaka sen.
Och jag blir lämnad ensam kvar här i rummet med farmors syster och vi pratar om både ditt och datt men jag minns inte riktigt om vad. Det enda jag vet är att farmors syster är en underbar människa. Jag kan inte förklara det bättre än så. Farmors syster är en underbar människa. Snäll och empatisk, klok och varm. Så plockar hon upp högen med spelkort och radar upp några av korten på bordet framför sig.
- Nu ska jag visa dig hur jag brukar lägga patiens, säger hon.

Och tiden där i rummet förflyter samtidigt som den bleknar bort och farmorsSONY DSC syster tycks försvinna in som i en vitaktig dimma och jag vill inte att hon ska försvinna, vill stanna kvar, vill aldrig gå härifrån men jag vet att vi måste lämna varandra nu, att tiden för besöket är ute och när jag slår upp ögonen vet jag med ens att jag aldrig kommer att glömma henne. Att hon aldrig kommer att blekna bort som hon en gång gjorde. Jag kliver upp ur sängen och går ut till min släkting som väntar på mig i köket med frukosten och jag berättar för henne om min underliga dröm, frågar henne, fast jag redan anar svaret, om farmors syster tyckte om att lägga patiens.
- O ja. Hon älskade att lägga patiens, säger min släkting och ler.

Hela dagen tänker jag på farmors syster. Jag tänker att en syster kan förändras och dö men aldrig riktigt försvinna för det finns starka band som vi inte kan se men ändå röra vid, känna av. Jag är glad för att jag än en gång fick träffa dig. Kanske kommer jag någon gång att skriva om dig eller om någon som liknar dig.

Jag glömmer dig inte.

Foto: iStock

Släktgård och gråtpåse

Någonstans på det småländska höglandet ligger det en 1700-tals gård med vitabild 1(4) knutar och snickarglädje. På den här gården arbetade mina förfäder hårt för att få det att gå runt. De slet med jorden och djuren, bad för bra väder så att skörden skulle bli bra och för att… ja vad hoppades de mer på? Vilka var de? Vad drömde de om? Hur skyddade de sig mot kylan när den kom? Mot mörkret som slukade dem om vintern? Hade de några hemligheter? Vad pratade de om vid middagsbordet? Jag vet inte så mycket om den här gården liksom jag inte vet vilka personer som bodde och arbetade på den men jag har hört att det ska finnas en hel del dokumenterat material bevarat någonstans. Material som kanske bara ligger och väntar på att få bli upptäckt någon gång. Fotografier, brev och dagböcker. Material som kanske kan ligga till grund för den fiktiva berättelse jag någon gång vill skriva om den här platsen och människorna som vistades på den. Något som är en aning sällsynt med denna gård är att den under majoriteten av tiden ägts och styrts av kvinnor. Vilka var dessa kvinnor? Hur såg deras liv och öden ut? Jag hoppas att jag någon gång kan få lära känna dem genom fotografier, brev, anteckningar och dagböcker. Jag hoppas att jag någon gång får möjlighet att skriva deras historia.

Till den här gården kom min farfar när han var i tjugoårsåldern. Han kom hit förbild 2(4) att arbeta eftersom hans släktingar behövde hjälp med skötsel av djur och mark. I drängstugan bosatte han sig tillsammans med sin något äldre bror. Vad pratade de om när de bodde där? Lagade de mat tillsammans på järnspisen som än idag står kvar? Drömde de sig ut i världen? Till andra platser än den här? När jag och min syster övernattar i den här stugan tittar vi på prylarna som än idag finns kvar, på en gammal sekretär som inte är helt olik den som spelar en central roll i min nuvarande roman, bläddrar i gamla tidningar och pratar om vilka människorna på tavlorna föreställer. Jag beundrar den vackra tapeten med papegojmotiven och får sedan veta att den inte alls har hängt där så länge. Hur såg väggarna ut när farfar bodde här? Var här lika ombonat och varmt som det är här nu eller var här kallt och trist?

Jag gillar att lyssna på släkthistorier. Jag inspireras av släkthistorier. Vid besöket på gården får jag höra en liten historia om ett barn som en gång bodde här. En dag köper sig barnet en gråtpåse för sin veckopeng (skrattpåsar och gråtpåsar var vanliga leksaker på femtiotalet och kom ursprungligen från Japan) och när barnet kommer hem sätter han igång att klämma på påsen så att den börjar att gråta och skrika. Ja, påsen gråter så högt att katten som är en ovanligt tröstande och empatisk liten missa förtvivlat försöker trösta det som hon tror sig finnas inuti den lilla påsen. Men inuti finns inte alls något litet knytte som behöver tröst utan bara modern teknik och mekanik. Tiderna förändras på gården och gör än idag.

Jag tänker ofta på min farmor och farfar som inte längre finns i livet. Jag tänkersmallboat på hur deras liv såg utan innan de träffade varandra och vilka omständigheter som ledde fram till att de möttes på den där andra gården utanför Västerås i Västmanland. På farmor som kom från en ganska välbärgad familj i Finland, på farfar som kom från en bondesläkt i Småland. Hur korsades deras vägar? Var det farmors dröm om att bli trädgårdsmästare som gjorde att hon sökte sig till den där gården där farfar arbetade som rättare? Var det slumpen eller ödet som tog henne dit över havet? Redan som fjortonåring började jag att intressera mig för min farmor och farfars liv. Jag intervjuade dem länge med tanken att någon gång skriva ner den historia som förde dem samman. Tyvärr gick alla anteckningar på något sätt förlorade men i minnet lever deras berättelser vidare.

Kommer alltid att göra.

garddjur

Djur gör mig glad!

Foto: Erika Sjöö

Stock photo (båten)

Vid berättelsens sjö

En bit in i skogen någonstans ligger det en liten sjö som jag tycker om att varabild(5) vid. I den här lilla sjön badade jag ofta som liten. Dess botten består av blålera som man kan kasta på ett syskon om man så vill och där finns snäckor som man kan plocka och glänsande små fiskar som simmar in till stranden men flyr så fort man plumsar i. Det kan tyckas vara en helt vanlig svensk sjö. Ja, det är det nog också. Men för mig är det ingen vanlig sjö. Kommer aldrig att bli.
Till den här sjön tar jag mig i dag för att läsa, redigera lite på romanen och bara slumra till lite under himlen och träden och när jag sitter här och blickar ut över sjön, mot den mörka skogen på andra sidan slår det mig plötsligt att det här ju är berättelsens sjö.
Det är ju i den här sjön mina karaktärer badar i om sommaren. Det är ju på den här sjön mina karaktärer åker skridskor om vintern och det slår mig att jag ofta i mitt skrivande, utan att ha tänkt på det, återkommer till den här sjön. Men i berättelserna ser sjön inte alltid ut som i verkligheten. Ibland är den större, ibland mindre. Ibland är den grund, ibland bottenlös men det är alltid denna sjö, alltid detta mörka, rena skogsvatten jag återkommer till. Inte heller omgivningarna ser ut som i verkligheten. Jag vet inte varför just denna sjö har en sådan inverkan på mig. Varför den stundtals ter sig så magisk. Jag minns en sommardag här för länge, länge sedan och jag är därute på vattnet, långt bort i mina ögon, i min farfars ögon där han står på den lilla strandkanten och oroligt tittar på mig när jag är på väg bort med den rosa badringen i plast runt kroppen men när han börjar ropa på mig fortsätter jag bara längre och längre ut, vänder inte om förrän jag inser att jag nästan är över på andra sidan, när jag inser att det är någonting olustigt över den andra sidan, kanske bor det ett elakt väsen där, kanske en elak människa och jag tar mig tillbaka till stranden där farfar står med sina oroliga ögon. Kanske berättar han för mig att det är Storbonden som bor på andra sidan, att skogen och marken ägs av honom och inte är till för oss. Kanske berättar han om någon annan, en farlig typ, en idiot. Kanske säger han bara att jag aldrig mer får simma så långt ut igen. Att hans kropp är gammal och seg, att han inte kan rädda mig om något skulle hända.

Nu när jag sitter här slår det mig att det är min barndoms egna rädslor ochbild 2(2) fantasier om den andra sidan av sjön som jag överfört på en av karaktärerna i romanen. Det är inte bara sjön som plats som varit inspirationskälla utan även mig själv, mitt eget beteende och mina egna tankar kring den här sjön jag använt mig av. Ibland tror jag att vi inspireras mer av oss själv än vad vi kanske vill tro när det kommer till vårt skrivande. Så är det nog i alla fall för mig. Vi återkommer till platser som vi kanske varit på men som vi glömt, platser som vi inte varit på men tror oss ha besökt, tankar, känslor och beteenden vi inte trodde fanns inom oss själva och som rör sig upp mot ytan när vi ska skapa en ny karaktär.

Det magiska med att skriva prosa är den makt och frihet du har över dina karaktärer, händelser och landskap. Du kan ta din favoritsjö här, din favoritbyggnad där och placera dem intill varandra om du så vill. Du kan ta den där döda hundraåriga eken du brukade åka på utflykt till som barn och placera den i din karaktärs trädgård. Du kan skapa en karaktär som liknar någon du känner men ge den ytterligare ett attribut så att denne förvandlas till någon helt annan och du kan skapa en karaktär som (verkar) stå helt fri från kontext. Du kan ändra på en händelse du själv varit med om och styra den i din egen riktning, du kan strunta i allt det där dåliga som hände och göra någoting bra av det istället. bild 1(3)

Foto: Erika Sjöö och Johanna Sjöö

Resan till romanplatsen

Om att besöka den plats där en fiktiv roman ska utspela sig.landsort1

I dag lånade jag en bil för att bege mig till den landsort där nästa roman som jag ska skriva utspelar sig. Som barn vistades jag ofta här och tanken är att jag ska blanda egna upplevelser, fiktiva och lokalhistoriska med varandra för att skapa en berättelse. Texten ska vara skriven i jagform men vems berättarrösten egentligen tillhör ska till en början inte vara helt självklart för läsaren. Runt detta berättarjag ska ett tiotal andra karaktärer röra sig eller snarare är det kanske så att det är berättarjaget som rör sig kring dem. Några av karaktärerna kände jag redan till lite grann innan jag tog mig hit medan andra kom till mig under promenaden och en stund efteråt.

Under min promenad kom jag även på en del nya detaljer som spelar roll för berättelsen. Till exempel fick jag syn på ett mycket gammal skjul som stod väl synligt till men ändå ingav en känsla av något hemlighetsfullt och ett övergivet hus som gav mig ett visst obehag. Nu vet jag vem som ska bo där! Tråkigt nog finns inte det gamla stationshus kvar som jag tidigare skrivit om. I romanen kommer det dock att göra det.

Vid det gamla sandtaget ovanför den sjö som bildades när en källåder sprack någon gång vid förra sekelskiftet satte jag mig ner och kände in atmosfären. Det var hett, lugnt och stilla. Nere på vattnet gled en liten gummibåt omkring med två barn i. På bryggan som jag hoppade från som liten satt en gravid kvinna och bläddrade i en tidning. Jag visste sedan innan att en av karaktärerna ska göra en fasansfull upptäckt här i sanden men jag visste inte förrän jag väl satt här varför hon snubblar sig fram här en tidig sommarmorgon.

När jag kom hem från promenaden satte jag mig ner för att så smått börja skriva synopsis samt namnen på karaktärerna, deras liv och egenskaper. Vad gäller synopsis så kommer detta att skrivas om ett antal gånger så att allting verkligen hänger ihop utan några konstigheter. Historien är ju, trots att det jag som hittar på den, även ny för mig och jag måste lära känna den bra innan jag på allvar kan sätta mig ner och skriva den. Vad gäller karaktärerna så håller jag på att lära känna dem men jag är ännu inte villig att släppa in dem helt innan jag skrivit klart min nuvarande roman. Kanske av rädsla för att svika mina nuvarande karaktärer genom att låta andra plötsligt ta ännu mer plats. Jag är ju så sugen på att lära känna dessa nya men vet att jag måste hålla ut lite till. Den som väntar på något…

Jag passade även på att klä ut till mig till ”tant” och gå på ett kafferep som ortens damfotbollsklubb anordnade. Inga karlar var välkomna…

Förresten så har jag även kommit på vilken betydelse slöjdormen ska ha i berättelsen. Uppskattar att diffusa men betydelsefulla ord kommer till en när man håller på att vakna på morgonen!

Publicerar några bilder från dagens utflykt till romanplatsen.

Foto: Erika Sjöö

Image-1 (2) Image-1 (3) Image-1 (4) Image-1 Image-1 (1) Image-1 (6)

Den sovande landsorten

Om att skriva fiktivt om platser som existerar.

railroad2

Foto: iStock

Till en sovande landsort längtar jag. Till tegelvillor i långa rader, tomma trädgårdar och vandaliserade busshållplatser. Tåg som dundrar förbi utan att stanna. Ett mopedgäng som sätter skräck i barn och gamla. Rastlöshet och tristess. Stängda dörrar och nyfikenhet. Sömn och sömnlöshet. En lanthandel med ett sviktande sortiment, en kiosk som för länge sedan sett sina glansdagar, gamla löpsedlar som blivit kvar och en pizzabagare som inga pizzor längre får baka. Människor som känner varandra. Människor som tror att de känner varandra. Historier som berättas, rykten som sprids. Är de sanna?

Ibland är det svårt att andas.

Jag ska gå längs utmed järnvägen. Passera den övergivna stationsbyggnaden, kika in genom dammiga fönster och få en skymt av en gammal biljetthall. Det är så tyst. Även tystnaden tycks ha ett ljud. Ett eko av det förgångna. Av slamrande godståg och kolvagnar för om jag följer järnvägen en bit fram så delar den sig och jag viker av längs med det övergivna spåret, ogräs och ölburkar mellan skenorna och jag blir stående och blickar ned över den lilla sjön i grusgropen. Den bildades när man arbetade som hårdast med sanden här, när man grävde så djupt att man nådde grundvattennivån. Långa, ökentorra sommardagar och män som fraktade sand och sågspån. Saltsvettig hud. En längtan efter att få gå hem. En längtan efter någonting annat. Barn brukar bada här nu. Ta sina första simtag här. I sjöns mörka vatten finns inget liv. Kanske ett par grodor, om man har tur någon enstaka abborre. Annars bara slammig, grumlig botten. Dykare som varit här går tomhänta härifrån. Men vad döljer sig egentligen under allt det där grumliga? Finns där någonting som sjunkit så djupt ner i slammen att det knappt går att hitta? En gång ska någon göra en fasansfull upptäckt här. Någon, en sömndrucken som springer raka vägen hem och tiger om det i resten av sitt liv.

Jag fortsätter härifrån. Viker in på en av de tomma gatorna. Ser en flicka som sticker ner en pinne i en postlåda för att retas med tvestjärtarna som bor där, en pojke som söker i buskar och snår, som letar efter sin andra hälft. Ingen vet, jo kanske bara en, att det vandrar omkring en vilsen, osynlig själ här. Någon som väntar på att få bli insläppt någonstans.

shadow

Foto: iStock

Berättarrösten.

Den lilla landsorten som jag beskriver ovan finns på riktigt och är platsen där min kommande roman ska utspela sig. Orten ligger tolv mil söder om min hemstad. Här har jag spenderat många av mina dagar, framförallt som barn. Jag har gått till den lilla kiosken för att köpa sega geléormar, simmat i grusgropens grumliga vatten, retats med tvestjärtarna i brevlådan och skrämts av mopedljud i natten. Jag har hört människor skämta om det som i folkmun kommit att kallas för skilsmässogropen, ett par persikofärgade hus där parten med sämst ekonomi i det krossade äktenskapet tvingats flytta, sparkat fotboll på den övergivna planen och pratat med främlingar.  Jag vet inte vad det är men det är något magiskt med den här orten. Som om det vilar ett slags romantiskt men ändå sorgligt skimmer över den. Det är som om den lurar på en massa hemligheter. Som om jag bara måste skriva om den. Som om den vill berätta något för mig.

mailboxes

Foto: iStock

Därför föll det sig naturligt att det är på den här inspirerande platsen som mina karaktärer ska vistas och bo. Mina karaktärer som jag inte riktigt lärt känna ännu eftersom jag vill bli klar med mitt nuvarande romanprojekt först. Jag är rädd för att släppa in dem för mycket, att de ska komma för nära så därför håller jag dem än så länge på lite avstånd.Men i periferin har de redan börjat ta form och jag längtar efter att få lära känna dem, längtar efter att få gå omkring i den sovande landsorten tillsammans med dem.

När det sedan är dags att börja skriva kommer jag dels använda mig av historiska händelser som jag ”researchat” fram om platsen, dels fiktiva. Sedan kommer jag att väva samma dessa till en historia.

Dörrar ska öppnas.

Hemligheter avslöjas.

Den vilsna själen släppas in.

Tips för att skriva om en lokalhistorisk plats:

- Kontakta hembygdsföreningen för att se om det finns något material som du kan låna eller köpa.

- Leta efter böcker på kommunens bibliotek.

- Titta på gamla vykort som kan finnas bevarade hos kommunen och i andra stadsarkiv. En del kommuner arkiverar gamla vykort så att de finns tillgängliga på nätet.

- Om du känner någon som bott eller bor på orten. Prata med denna person!

- Den riktigt ambitiöse kan gå till Kungliga Biblioteket i Stockholm för att se om det döljer sig något riktigt spännande i gömmorna.

Ljudet av en köksklocka

Om platsers och föremåls betydelse för inspiration.

En klocka som alltid har gått har stannat. Ljudet av kärlek, av liv har tystnat.

Vid bordet där ni ofta satt är det för alltid tomt.

Liv och sjukdom har passerat genom detta rum, liv och sjukdom har stannat kvar i detta rum, om än i blekare nyanser.

I berättelsen lever ni vidare.

I berättelsen upphör aldrig klockan att slå.

clock - kopia

Foto: iStock

Igår frågade en vän till mig som också har författardrömmar på vilken plats jag skriver som allra bäst. Min spontana tanke var sängen, soffan och lagom folkfyllda caféer. Lättillgängliga platser som jag vistas på och i så gott som dagligen.

Men alla de där andra platserna då?

De där otillgängliga platserna som bara finns i fantasin, i drömmen? Om jag bara sluter ögonen så kommer jag ju dit.

Det öde huset vars tomma, hotfulla rum jag så många gånger vandrat genom. Den där stigen i skogen vars slutdestination är så hemlig att jag aldrig når dit fram. Platser som inspirerar mig men som bara finns i en avlägsen värld. Platser som jag låter mina karaktärer beträda om än i lite olika former från gång till gång.

Sedan finns de där tillgängliga platserna som jag dessvärre inte så ofta har möjlighet att vistas på. Platser där jag gärna sitter och skriver, platser där verklighet och fiktion flyter samman, rum som jag delar med mina karaktärer. Som köket med den gamla klockan till exempel. Klockan som förföljer mig vad jag än skriver. Alltid finns den där i någon skepnad. Som ett präktigt men opålitligt föremål som lever sitt eget liv i en familj där tragedin är nära. Som en bröllopsgåva i ett äldre pars hem där en sjukdom håller på att rasera det lilla som finns kvar mellan dem.

Platser såväl verkliga som overkliga är viktiga för min inspiration. Det kan vara en plats rörelse, en känsla, en doft, ett föremål, ett ljus som silar in genom ett visst fönster, en sommarstuga där tiden tycks ha stannat eller en släktings lägenhet som jag låter möblera om.

abandonhouse - kopia

Det kan vara ett hem som jag aldrig mer tillåts besöka, en trädgård som aldrig växer igen eller en säng som jag aldrig mer få ligga i.

 

 

bild

Jag sitter gärna på café och skriver för hand, läser och sörplar kaffe. Foto: Erika Sjöö