Åskovädret fick mig att skriva en novell

Härommorgonen vaknade jag av ett åskoväder. En stund låg jag bara där ochthunder tittade på blixtarna som lyste upp rummet, lyssnade till mullret och smällarna som tycktes befinna sig alldeles ovanför mitt hus. Sedan slöt jag ögonen och framför mina inre ögon började ett annat rum ta form, ja det var som en scen som öppnade sig sakta där detaljerna framträdde allt eftersom och hela rummet badade i ett orange sken och rummet tycktes vara högt beläget i flervåningshus för det vittnade ett gardinlöst fönster som vette mot andra höga byggnader om. Framför fönstret stod ett skrivbord med en hög stapel av böcker på och i ena hörnet av rummet stod en säng där det låg en liten pojke som liksom jag lyssnade till åskan och jag såg honom framför mig när han svingade sina ben över sängkanten och i sin pyjamas med små fotbollar på gick bort till skrivbordet och fönstret och tittade ut mot en himmel som var gult färgad.

Vem var han? Vad gjorde hans föräldrar? Hade de också vaknat av åskan? Varför var himlen gul?

Jag tror inte att jag var helt klarvaken när jag började väva vidare på berättelsen om pojken och åskan. Snarare var det som om jag befann mig i något slags mellanläge – mellan dröm och verklighet men när jag några timmar senare vaknade på riktigt fanns berättelsen om pojken och åskan kvar inom mig och det var bara att börja skriva.

Så för omväxlings skull och mitt i redigeringsarbetet av min roman har jag nu skrivit en novell som jag kommer att publicera här på bloggen inom kort.

Romanen är med mig överallt…

på stranden och i tunnelbanan, på picknicken och utflykten, frukosten och lunchen.bild(11) En bunt papper på trehundra sidor som när de spottades ut ur skrivaren såg fräscha och välstrukna ut har nu förvandlats till något som mest liknar en C-uppsats där författaren i fråga sliter sitt hår av frustration.

För några dagar sedan blev jag ”klar” med min roman men att säga att den är klar är långt ifrån rätt för just nu känns det som den aldrig kan bli klar för det är som om jag sågar sönder den i tusen bitar, sågar sönder mig själv i tusen bitar.

Det känns som ett evighetsprojekt.

Överallt hittar jag fel och brister. Om det inte är dialogen som är för stel och platt så är det avsaknad av känslor hos berättarjaget eller brist på miljöbeskrivningar. Jag stryker och lägger till. Gör noter och kladdar i marginalerna. Men jag antar att det är så det ska vara, att det här är en del av njutningen även om det stundtals känns plågsamt, meningslöst och hopplöst.

Mitt huvud sprängs av alla tankar och idéer.

Jag måste hålla ut. Skriva om, stryka och lägga till. Gå in i mina karaktärer igen, bli mina karaktärer igen, fånga in dem, hålla i dem hårt för just nu känns det som om de rör sig i periferin, som om de retas med mig, håller sig undan och bara halvt ger sig till känna.

Från och med i dag är det en timmes redigering om dagen som gäller. Jag måste vara disciplinerad nu! Jag är inte den som ger upp…

(Å inte känns det bättre att parallellt med redigeringsarbetet läsa Donna Tartt som skriver som en… ja, jag vet inte vad…ett geni. Men jag har å andra sidan lagt märke till att hon triggar igång min inspiration riktigt ordentligt och håller glöden uppe)

Tack för att det finns sådana fantastiska författare!

To become a good writer you must be a good reader

Vid berättelsens sjö

En bit in i skogen någonstans ligger det en liten sjö som jag tycker om att varabild(5) vid. I den här lilla sjön badade jag ofta som liten. Dess botten består av blålera som man kan kasta på ett syskon om man så vill och där finns snäckor som man kan plocka och glänsande små fiskar som simmar in till stranden men flyr så fort man plumsar i. Det kan tyckas vara en helt vanlig svensk sjö. Ja, det är det nog också. Men för mig är det ingen vanlig sjö. Kommer aldrig att bli.
Till den här sjön tar jag mig i dag för att läsa, redigera lite på romanen och bara slumra till lite under himlen och träden och när jag sitter här och blickar ut över sjön, mot den mörka skogen på andra sidan slår det mig plötsligt att det här ju är berättelsens sjö.
Det är ju i den här sjön mina karaktärer badar i om sommaren. Det är ju på den här sjön mina karaktärer åker skridskor om vintern och det slår mig att jag ofta i mitt skrivande, utan att ha tänkt på det, återkommer till den här sjön. Men i berättelserna ser sjön inte alltid ut som i verkligheten. Ibland är den större, ibland mindre. Ibland är den grund, ibland bottenlös men det är alltid denna sjö, alltid detta mörka, rena skogsvatten jag återkommer till. Inte heller omgivningarna ser ut som i verkligheten. Jag vet inte varför just denna sjö har en sådan inverkan på mig. Varför den stundtals ter sig så magisk. Jag minns en sommardag här för länge, länge sedan och jag är därute på vattnet, långt bort i mina ögon, i min farfars ögon där han står på den lilla strandkanten och oroligt tittar på mig när jag är på väg bort med den rosa badringen i plast runt kroppen men när han börjar ropa på mig fortsätter jag bara längre och längre ut, vänder inte om förrän jag inser att jag nästan är över på andra sidan, när jag inser att det är någonting olustigt över den andra sidan, kanske bor det ett elakt väsen där, kanske en elak människa och jag tar mig tillbaka till stranden där farfar står med sina oroliga ögon. Kanske berättar han för mig att det är Storbonden som bor på andra sidan, att skogen och marken ägs av honom och inte är till för oss. Kanske berättar han om någon annan, en farlig typ, en idiot. Kanske säger han bara att jag aldrig mer får simma så långt ut igen. Att hans kropp är gammal och seg, att han inte kan rädda mig om något skulle hända.

Nu när jag sitter här slår det mig att det är min barndoms egna rädslor ochbild 2(2) fantasier om den andra sidan av sjön som jag överfört på en av karaktärerna i romanen. Det är inte bara sjön som plats som varit inspirationskälla utan även mig själv, mitt eget beteende och mina egna tankar kring den här sjön jag använt mig av. Ibland tror jag att vi inspireras mer av oss själv än vad vi kanske vill tro när det kommer till vårt skrivande. Så är det nog i alla fall för mig. Vi återkommer till platser som vi kanske varit på men som vi glömt, platser som vi inte varit på men tror oss ha besökt, tankar, känslor och beteenden vi inte trodde fanns inom oss själva och som rör sig upp mot ytan när vi ska skapa en ny karaktär.

Det magiska med att skriva prosa är den makt och frihet du har över dina karaktärer, händelser och landskap. Du kan ta din favoritsjö här, din favoritbyggnad där och placera dem intill varandra om du så vill. Du kan ta den där döda hundraåriga eken du brukade åka på utflykt till som barn och placera den i din karaktärs trädgård. Du kan skapa en karaktär som liknar någon du känner men ge den ytterligare ett attribut så att denne förvandlas till någon helt annan och du kan skapa en karaktär som (verkar) stå helt fri från kontext. Du kan ändra på en händelse du själv varit med om och styra den i din egen riktning, du kan strunta i allt det där dåliga som hände och göra någoting bra av det istället. bild 1(3)

Foto: Erika Sjöö och Johanna Sjöö

Är det en han, hon eller hen?

Om det där med kön, könsidentiteter och könsroller i skrivandet. castle

Jag ska gå rakt på sak. Jag har svårt att skriva om könsneutrala karaktärer. När jag blickar tillbaka på allt jag skrivit genom åren så är huvudkaraktärerna i nittionio procent av fallen en hon/flicka/kvinna. Kanske är den simpla anledningen till det att jag själv är kvinna. Att jag gått och trott att det är enklare att skapa trovärdiga karaktärer genom att ge dem vissa tillskriva könsmönster, egenskaper och personligheter jag inbillar mig stämmer bättre överens med ett visst kön än ett annat. Det är inte så att jag medvetet valt bort att skriva om manliga huvudkaraktärer, Nej, det har bara blivit så.

rainbowcolourFösta gången jag överhuvudtaget kom i kontakt med begreppet könsneutral karaktär var på den tvååriga skrivarlinje jag gick på för tio år sedan. Jag var nitton år och ägnade mina dagar åt att fylla kollegieblock med berättelser om unga tjejer som 1) var olyckligt kära. 2) hade ett självskadebeteende eller en ätstörning. 3) av någon anledning kände sig övergivna och ensammast i världen. En dag kom författaren Ninni Holmqvist på besök. Hon berättade att hon inte alltid brukade ge sina karaktärer ett givet kön. Nej, hon tyckte helt enkelt inte att det var så viktigt. Jag hade läst hennes noveller innan besöket men av någon anledning inte lagt märke till att det var så hon jobbade. Jag läste därför om några av hennes berättelser och blev fascinerad, tänkte att det var ett spännande grepp det där med att faktiskt låta det där med kön vara obestämt för som läsare ges man då större frihet att tänka, reflektera och fantisera. Hos mig väckte det frågor som: Spelar kön någon roll för min upplevelse av den här karaktären? Skulle bilden av karaktären förändras om jag plötsligt fick reda på att det var en man och inte en kvinna? Spelar kön överhuvudtaget någon roll i mitt skrivande? Trots den aha-upplevelse Ninni Holmqvist gav mig har jag fortsatt att ge röst åt flickor och kvinnor i mitt skrivande. Det är kvinnor med alla möjliga slags liv, personligheter och egenskaper vars berättelser jag vill skriva.

taxiNågot som gläder mig är barnböcker med könsneutrala karaktärer – för de behövs i ett samhälle där pojkar och flickor uppfostras olika och förväntas vara på ett visst sätt på grund av vilket kön de har. Som barn och uppvuxen i en familj där det lästes otroligt mycket hade jag gärna önskat att det funnits fler sådana böcker. Kanske hade jag då fortsatt vara den ”pojkflicka” jag var innan någon gjorde mig uppmärksam på att flickor minsann inte ska älska att leka med bilar? Kanske hade jag fortsatt klättra i träd tillsammans med killarna på gården istället för att stänga in mig i ett rum med barbiedockor och små klänningar?

Ingen vet. Det där med kön är komplicerat – eller snarare gör vi det kanske mer komplicerat än vad det är!

Jag skulle gärna vilja se fler vuxenböcker med könsneutrala karaktärer. Har du några tips?

Foto: iStock

Resan till romanplatsen

Om att besöka den plats där en fiktiv roman ska utspela sig.landsort1

I dag lånade jag en bil för att bege mig till den landsort där nästa roman som jag ska skriva utspelar sig. Som barn vistades jag ofta här och tanken är att jag ska blanda egna upplevelser, fiktiva och lokalhistoriska med varandra för att skapa en berättelse. Texten ska vara skriven i jagform men vems berättarrösten egentligen tillhör ska till en början inte vara helt självklart för läsaren. Runt detta berättarjag ska ett tiotal andra karaktärer röra sig eller snarare är det kanske så att det är berättarjaget som rör sig kring dem. Några av karaktärerna kände jag redan till lite grann innan jag tog mig hit medan andra kom till mig under promenaden och en stund efteråt.

Under min promenad kom jag även på en del nya detaljer som spelar roll för berättelsen. Till exempel fick jag syn på ett mycket gammal skjul som stod väl synligt till men ändå ingav en känsla av något hemlighetsfullt och ett övergivet hus som gav mig ett visst obehag. Nu vet jag vem som ska bo där! Tråkigt nog finns inte det gamla stationshus kvar som jag tidigare skrivit om. I romanen kommer det dock att göra det.

Vid det gamla sandtaget ovanför den sjö som bildades när en källåder sprack någon gång vid förra sekelskiftet satte jag mig ner och kände in atmosfären. Det var hett, lugnt och stilla. Nere på vattnet gled en liten gummibåt omkring med två barn i. På bryggan som jag hoppade från som liten satt en gravid kvinna och bläddrade i en tidning. Jag visste sedan innan att en av karaktärerna ska göra en fasansfull upptäckt här i sanden men jag visste inte förrän jag väl satt här varför hon snubblar sig fram här en tidig sommarmorgon.

När jag kom hem från promenaden satte jag mig ner för att så smått börja skriva synopsis samt namnen på karaktärerna, deras liv och egenskaper. Vad gäller synopsis så kommer detta att skrivas om ett antal gånger så att allting verkligen hänger ihop utan några konstigheter. Historien är ju, trots att det jag som hittar på den, även ny för mig och jag måste lära känna den bra innan jag på allvar kan sätta mig ner och skriva den. Vad gäller karaktärerna så håller jag på att lära känna dem men jag är ännu inte villig att släppa in dem helt innan jag skrivit klart min nuvarande roman. Kanske av rädsla för att svika mina nuvarande karaktärer genom att låta andra plötsligt ta ännu mer plats. Jag är ju så sugen på att lära känna dessa nya men vet att jag måste hålla ut lite till. Den som väntar på något…

Jag passade även på att klä ut till mig till ”tant” och gå på ett kafferep som ortens damfotbollsklubb anordnade. Inga karlar var välkomna…

Förresten så har jag även kommit på vilken betydelse slöjdormen ska ha i berättelsen. Uppskattar att diffusa men betydelsefulla ord kommer till en när man håller på att vakna på morgonen!

Publicerar några bilder från dagens utflykt till romanplatsen.

Foto: Erika Sjöö

Image-1 (2) Image-1 (3) Image-1 (4) Image-1 Image-1 (1) Image-1 (6)

Karaktärer

Om att skapa karaktärer och leva med dem.

Karaktärer. Var kommer de ifrån? En fråga som jag då och då ställer till mig själv utan attberlin2 ha något svar på. Ibland känns det som om de kommer inifrån mig själv. Ibland utifrån. Ibland kanske från båda hållen. Karaktärer är skapelser, en slags fantasifoster men somliga av dem tycks ändå så levande. Som om de trots allt finns därute någonstans. Som om de är människor som ber om att få bli berättade om. Jag vet att jag hittat en bra karaktär när denne biter sig fast i mig, när jag biter mig fast i denne, när jag inte kan sluta tänka på denne och denne kanske inte kan sluta tänka på mig, när jag tänker dennes tankar, när delar av mig blir den, när jag ber om att få bli berättad om, när vi inte släpper taget om varandra,

när vi lever sida vid med vandra.

Jag tror inte att karaktärer är eller bör vara helt förutbestämda och förutsägbara. Visst kan man ge dem vissa egenskaper strax innan man ska börja skriva om dem men efter ett tag får karaktären ett eget liv, en egen röst och det är inte alltid som karaktären gör som du vill, kanske till din glädje, kanske till din besvikelse, men vem är det egentligen som bestämmer över berättelsens fortsatta gång? Du eller karaktären?

De karaktärer som inte kommer till mig brukar jag forma utifrån en rad olika omständigheter. Det kan vara något jag läst, en karaktär jag stött på i en annan bok och som jag fascineras av så mycket att jag måste, bara måste skriva om någon som liknar denne, en människa jag känner mycket bra eller någon jag är nyfiken på, en människa som jag en gång kände eller en människa som jag aldrig riktigt förstår mig på.

Jag skriver aldrig om mig själv – kanske om någon som liknar mig lite grann men aldrig om mig själv. Mig själv känner jag ju. Nej, jag vill skriva om andra människor. Människor som gör saker jag kanske aldrig skulle göra, säga saker jag kanske aldrig skulle säga eller tänka saker jag kanske aldrig skulle tänka. Människor som jag kanske inte riktigt förstår mig på men som jag vill förstå. Det är dem jag vill utforska. Lära känna. Gå in i. Uppslukas av.

”Den tyranniske fadern” (nej det är inte bara männen som är av ”ondo” i mina berättelser) i mitt romanprojekt ”Undervattensdjur” (läs utdrag ishadowman inlägg nedan) är en av dem. Men kanske är han inte så tyrannisk egentligen? Det är berättarrösten som framställer honom som en känslokall och ond om vartannat kärleksfull och empatisk person. Men kan man lita på berättarrösten?

Hur som. ”Den tyranniske fadern.” Du har mött honom i teve och på film, sätt fotografier av honom, anhållen för att ha hållit sina barn fängslade i en källare, du har kanske hört talas om honom i din bekantskapskrets, du har kanske tänkt: hur kunde han?

Det var så jag tänkte när jag skulle forma den karaktär som är pappa till de två systrar jag skriver om. Jag ville ta reda på vad som händer med en människa som går så långt att hen spärrar in sitt eget barn, som fråntar sig ansvaret att skydda den som mest av allt behöver skydd.

Och nej – man behöver inte tycka om sina karaktärer.

En av de andra karaktärerna i romanen (hon som spärras in och småningom försvinner spårlöst) är en tuff, viljestark och uppkäftig person. Hon går emot traditionella könsmönster, låter ingen annan sätta sig på henne och vägrar att  börja på den hushållsskola som hennes pappa tjatar på henne att göra. Redan i tidig ålder upptäcker hon att pojkar och flickor uppfostras annorlunda på grund av sitt kön och skapar därefter ett upproriskt tjejgäng i klassen. Hon stjäl pengar och småprylar, hamnar i slagsmål och ljuger om det mesta som kommer i hennes väg.

Hon är allt som jag inte var.

Kanske är hon också allt jag ville vara.

Mina tips för att skapa bra karaktärer:

  • Till en början: tänk igenom vad det du vill skriva om egentligen handlar om. Vilka ska vara med i berättelsen? Skriv ner deras eventuella namn och allt annat som du kommer på om denna person. Till exempel: personegenskaper, tidigare händelser i livet, intressen et cetera. Tänk på dina karaktärer ett bra tag. Lev med dem lite. Känn på dem. Vad lever de för liv? Allt behöver inte vara bestämt från början. När du väl börjar skriva kommer du kanske upptäcka att de formar sig själva på ett naturligt och trovärdigt sätt.
  • Om du skriver dialog. Var inte så petig med den i början. Dialog går alltid att slipa på.
  • Låt dig inspireras av människor du känner, känt eller kanske bara träffat flyktigt. Sno lite av deras egenskaper och blanda med någon annans.
  • Tänk på att karaktärer är som vilka människor som helst (eller inte). De kan vara både dumma och snälla, ljuga, säga taskiga saker och bete sig som dig.
  • Läs mycket och låt dig inspireras av andra karaktärer. Att kopiera rakt av är ingen hit men ja… jag tror att ni förstår vad jag menar.

Foto: Kvinna i Berlin. Erika Sjöö

Foto: Skugga. iStock

Den sovande landsorten

Om att skriva fiktivt om platser som existerar.

railroad2

Foto: iStock

Till en sovande landsort längtar jag. Till tegelvillor i långa rader, tomma trädgårdar och vandaliserade busshållplatser. Tåg som dundrar förbi utan att stanna. Ett mopedgäng som sätter skräck i barn och gamla. Rastlöshet och tristess. Stängda dörrar och nyfikenhet. Sömn och sömnlöshet. En lanthandel med ett sviktande sortiment, en kiosk som för länge sedan sett sina glansdagar, gamla löpsedlar som blivit kvar och en pizzabagare som inga pizzor längre får baka. Människor som känner varandra. Människor som tror att de känner varandra. Historier som berättas, rykten som sprids. Är de sanna?

Ibland är det svårt att andas.

Jag ska gå längs utmed järnvägen. Passera den övergivna stationsbyggnaden, kika in genom dammiga fönster och få en skymt av en gammal biljetthall. Det är så tyst. Även tystnaden tycks ha ett ljud. Ett eko av det förgångna. Av slamrande godståg och kolvagnar för om jag följer järnvägen en bit fram så delar den sig och jag viker av längs med det övergivna spåret, ogräs och ölburkar mellan skenorna och jag blir stående och blickar ned över den lilla sjön i grusgropen. Den bildades när man arbetade som hårdast med sanden här, när man grävde så djupt att man nådde grundvattennivån. Långa, ökentorra sommardagar och män som fraktade sand och sågspån. Saltsvettig hud. En längtan efter att få gå hem. En längtan efter någonting annat. Barn brukar bada här nu. Ta sina första simtag här. I sjöns mörka vatten finns inget liv. Kanske ett par grodor, om man har tur någon enstaka abborre. Annars bara slammig, grumlig botten. Dykare som varit här går tomhänta härifrån. Men vad döljer sig egentligen under allt det där grumliga? Finns där någonting som sjunkit så djupt ner i slammen att det knappt går att hitta? En gång ska någon göra en fasansfull upptäckt här. Någon, en sömndrucken som springer raka vägen hem och tiger om det i resten av sitt liv.

Jag fortsätter härifrån. Viker in på en av de tomma gatorna. Ser en flicka som sticker ner en pinne i en postlåda för att retas med tvestjärtarna som bor där, en pojke som söker i buskar och snår, som letar efter sin andra hälft. Ingen vet, jo kanske bara en, att det vandrar omkring en vilsen, osynlig själ här. Någon som väntar på att få bli insläppt någonstans.

shadow

Foto: iStock

Berättarrösten.

Den lilla landsorten som jag beskriver ovan finns på riktigt och är platsen där min kommande roman ska utspela sig. Orten ligger tolv mil söder om min hemstad. Här har jag spenderat många av mina dagar, framförallt som barn. Jag har gått till den lilla kiosken för att köpa sega geléormar, simmat i grusgropens grumliga vatten, retats med tvestjärtarna i brevlådan och skrämts av mopedljud i natten. Jag har hört människor skämta om det som i folkmun kommit att kallas för skilsmässogropen, ett par persikofärgade hus där parten med sämst ekonomi i det krossade äktenskapet tvingats flytta, sparkat fotboll på den övergivna planen och pratat med främlingar.  Jag vet inte vad det är men det är något magiskt med den här orten. Som om det vilar ett slags romantiskt men ändå sorgligt skimmer över den. Det är som om den lurar på en massa hemligheter. Som om jag bara måste skriva om den. Som om den vill berätta något för mig.

mailboxes

Foto: iStock

Därför föll det sig naturligt att det är på den här inspirerande platsen som mina karaktärer ska vistas och bo. Mina karaktärer som jag inte riktigt lärt känna ännu eftersom jag vill bli klar med mitt nuvarande romanprojekt först. Jag är rädd för att släppa in dem för mycket, att de ska komma för nära så därför håller jag dem än så länge på lite avstånd.Men i periferin har de redan börjat ta form och jag längtar efter att få lära känna dem, längtar efter att få gå omkring i den sovande landsorten tillsammans med dem.

När det sedan är dags att börja skriva kommer jag dels använda mig av historiska händelser som jag ”researchat” fram om platsen, dels fiktiva. Sedan kommer jag att väva samma dessa till en historia.

Dörrar ska öppnas.

Hemligheter avslöjas.

Den vilsna själen släppas in.

Tips för att skriva om en lokalhistorisk plats:

- Kontakta hembygdsföreningen för att se om det finns något material som du kan låna eller köpa.

- Leta efter böcker på kommunens bibliotek.

- Titta på gamla vykort som kan finnas bevarade hos kommunen och i andra stadsarkiv. En del kommuner arkiverar gamla vykort så att de finns tillgängliga på nätet.

- Om du känner någon som bott eller bor på orten. Prata med denna person!

- Den riktigt ambitiöse kan gå till Kungliga Biblioteket i Stockholm för att se om det döljer sig något riktigt spännande i gömmorna.

Synopsis och släktträd

Om att strukturera händelser, följa manus och avvika från manus.

slakttrad

Mina karaktärers släktträd. Foto: Erika Sjöö

När jag skrev en roman för ett år sedan (jag är inte utgiven) använde jag mig inte av något synopsis. Jag visste vad min bok skulle handla om och på ett ungefär hur den skulle sluta men lät under arbetets gång händelser växa fram. Märkliga karaktärer som jag inte hade funderat ett dugg på innan dök upp under vägen och ställde dessvärre till med mer skada än nytta. Så här i efterhand när jag läser min bok inser jag att det skulle ha behövts en stabil grund att stå på från början – en väl genomtänkt idé med händelser och personer som var relevanta för storyn och som inte fick vara med bara för att de var spännande eller intressanta.

I dagsläget ser jag inte på den romanen som ett misslyckande – snarare lärde den mig enormt mycket. Den fick mig att se mina brister och mina starka sidor, men framförallt lärde den mig att det är nödvändigt att ha en synopsis när man arbetar med längre skrivprojekt.

Inför mitt nuvarande projekt som handlar om två systrar och ett försvinnande skrev jag ett tjugo sidor långt synopsis som dels innehåller alla händelser från början till slut, dels kortare personbeskrivningar över karaktärerna. Under arbetets gång både strök jag och lade till – så länge berättelsen inte började spreta tycker jag inte man behöver hålla sig så hårt till synopsis. Parallellt med att jag skrev synopsis gjorde jag en del nödvändig research, bläddrade i fotoböcker för att få inspiration, levde sida vid sida med mina huvudkaraktärer och vandrade omkring i det landskap som jag föreställde mig att de levde i.

synopsis

Synopsis i jultider. Böckerna ”Norrlands svårmod” och ”Vägen mot Bålberget” av Therése Söderlind – en spännande författare som bland annat skrivit om häxprocesser på 1600-talet. Foto: Erika Sjöö

Innan jag satte igång själva skrivandet gjorde jag också ett släktträd över mina karaktärer. Det gjorde jag mest för skojs skull men också för att underlätta för mig själv vid skrivandets början.

Att använda mig av synopsis gjorde att jag kände mig trygg i skrivandet. Till alla som vill skriva något längre rekommenderar jag ett väl genomtänkt manus samt några månaders funderande över din story och dina karaktärer.

 

 

 

 

Gamla idéer får nytt liv

Om att vilja mycket men sakna en historia att berätta.

arable

Foto: iStock

Året var 2005 och jag gick på en skrivarutbildning i Skåne. Våren hade just kommit, körsbärsträden stod i blom och jag låg under ett träd på skolområdet med ett skrivblock i gräset framför mig när en idé började ta form.

Jag ville skriva en roman. Jag ville att den skulle handla om två systrar. Jag ville att den skulle heta Undervattensdjur och utspela sig i en tid som skulle kunna kallas tidlös. Jag ville skriva om ett spårlöst försvinnande och jag ville att det skulle vara en av systrarna som försvann. Jag kunde dock inte komma på varför och inte heller vart. Det enda jag visste var att jag ville skriva om två systrar, ett försvinnande och om saknad. Huvudkaraktären, den andra systern skulle vara den som blev lämnad kvar. I ovisshet. Ständigt grubblande, sökande efter den som bara gick ut genom dörren för att ta en kort promenad ner till postlådorna för att aldrig komma tillbaka hem igen.

Jag ville mycket.

Jag skrev några sidor men till min besvikelse fick mina karaktärer inga särskilda personlighetsdrag. De verkade så spretiga, blanka och så pratade de på precis samma sätt. Jag hittade helt enkelt inte fram till vilka de var och bestämde mig för att lämna dem.

Men någonstans inom mig måste de ändå ha levt kvar för nio år senare kom en av systrarna tillbaka till mig. Den äldsta, hon som försvinner kom först. Till sitt sätt är hon envis, ambivalent, stark och skör på samma gång, orädd och smått galen. Hon trotsar regler, könsmönster och står upp för de som hon uppfattar som svaga runt omkring henne. Hennes lillasyster däremot, berättarjaget visar sig däremot vara en blyg, introvert och allvarlig flicka som växer upp i skuggan av sin äldre syster.

I två månader funderade jag på systrarna. På varför den äldre en sommardag försvinner spårlöst och på var de blir av henne och småningom började en berättelse, en uppväxtskildring med inslag av olika händelser som leder fram till själva försvinnandet och tiden efteråt att ta form.

Det var dock någonting som saknades. Någonting, en detalj, vad vet jag som gör att berättelsen lyfte och jag funderade lite till.

I samma veva som jag gick och funderade jobbade jag på en nyhetsbyrå. En kollega berättade för mig om en händelse som hon aldrig kommer att glömma. Det var någon gång på 90-talet och en äldre kvinna ringde vid upprepade tillfällen in till byrån för att försäkra sig om att en dödsolycka på väg xx inte hade inträffat nu ”ikväll”.

Av någon anledning bet sig detta fast i mig direkt. En kvinna som ringer till en nyhetsbyrå för att försäkra sig om att det som förmodligen redan hänt en gång inte ska hända en gång till och jag visste med en gång att händelsen med dödsolyckan och den oroliga kvinnan skulle vara med i berättelsen om systrarna.

Men på vilket sätt skulle de vara kopplade till varandra?

Jag funderade ett tag till, provade olika scenarier och hittade ganska snart en förklaring varav jag började skriva ett synopsis.Det är så jag jobbar när jag skriver. Jag utgår från händelser som har hänt, skulle kunna ha hänt eller händelser som bara kommer till mig utan att jag riktigt förstår var de kommer ifrån.

Jag väver samman.

Hur jobbar ni andra som skriver? Vore intressant att veta!

Den där våren 2005 hade jag en dröm om att skriva en roman men jag hade varken historien, förmågan eller drivkraften att göra det. Jag fortsatte att skriva noveller och nöjde mig med det i nio år till.

Här är jag nu. Det är vår och historien om systrarna är klar. Berättelsen tog tre månader att skriva och resultatet elva kollegieblock. Jag skriver alltid för hand. Någonting annat skulle jag inte kunna tänka mig för det är som om datorn bromsar in mitt kreativa flöde i ett första skede. Vid skrivande stund har jag just börjat mata in text från kollegieblock sju i min dator. Det kan tyckas tråkigt och monotont att bara sitta och mata och mata men tro mig: det är ett utmärkt sätt att redigera sin berättelse på.

kollegieblock

Foto: Erika Sjöö

Jag har alltid velat ge ut en bok. Det har jag velat ända sedan jag lärde mig att skriva och fick upp ögonen för böcker. När jag var tolv år blev jag utnämnd till klassens ”författargök” vilket både generade mig och gjorde mig lite stolt. Men jag har ingen brådska med att bli utgiven (om jag ens blir det någon gång, det är ju svårt det här med att bli författare) Men när jag känner att min roman är klar på riktigt så kommer jag att skicka in den till några utvalda förlag.

Jag är beredd på att bli refuserad. Det måste man vara.

Har du en idé som du vill bygga vidare på men upplever att du fastnat? Jäkta inte. Jag tror inte att man kan skriva ”bara för att”. Vänta hellre lite till. Ja, kanske flera år om det så krävs. Tids nog växer kanske den där idén som du har vidare inom dig. Men om den inte gör det då? Tja, skriv något helt annat.