Åskovädret fick mig att skriva en novell

Härommorgonen vaknade jag av ett åskoväder. En stund låg jag bara där ochthunder tittade på blixtarna som lyste upp rummet, lyssnade till mullret och smällarna som tycktes befinna sig alldeles ovanför mitt hus. Sedan slöt jag ögonen och framför mina inre ögon började ett annat rum ta form, ja det var som en scen som öppnade sig sakta där detaljerna framträdde allt eftersom och hela rummet badade i ett orange sken och rummet tycktes vara högt beläget i flervåningshus för det vittnade ett gardinlöst fönster som vette mot andra höga byggnader om. Framför fönstret stod ett skrivbord med en hög stapel av böcker på och i ena hörnet av rummet stod en säng där det låg en liten pojke som liksom jag lyssnade till åskan och jag såg honom framför mig när han svingade sina ben över sängkanten och i sin pyjamas med små fotbollar på gick bort till skrivbordet och fönstret och tittade ut mot en himmel som var gult färgad.

Vem var han? Vad gjorde hans föräldrar? Hade de också vaknat av åskan? Varför var himlen gul?

Jag tror inte att jag var helt klarvaken när jag började väva vidare på berättelsen om pojken och åskan. Snarare var det som om jag befann mig i något slags mellanläge – mellan dröm och verklighet men när jag några timmar senare vaknade på riktigt fanns berättelsen om pojken och åskan kvar inom mig och det var bara att börja skriva.

Så för omväxlings skull och mitt i redigeringsarbetet av min roman har jag nu skrivit en novell som jag kommer att publicera här på bloggen inom kort.

Tavlans hemliga budskap

Tavlan på bilden har funnits i min släkt sedan ingen vet hur länge. Ingen vet varbild(14) den kommer ifrån, vem som målat den, på vilken vägg den har suttit eller vem som skrivit den bleknade texten strax nedanför blommotivet. Också på baksidan av tavlan finns ett blad med en text som med sina inledande ord Snäll Johanna för mina tankar till ett brev men också denna text är svår att tyda eftersom pappret spikats fast. Är det ett brev eller bara ett pappersblad vilket som helst som satts dit för att skydda tavlans motiv? Vems händer har spikat fast dessa enkla träbitar som bildar formen av ett fängelsegaller? Min förhoppning är att texten innehåller ett hemligt budskap till eftervärlden. Någonting om en människa jag inte känner till, en händelse, ett öde, en känsla eller kanske en hemlighet. Men för att komma åt detta eventuella hemliga budskap måste jag våga bända loss de simpla träbitar som skyddar det från eftervärldens nyfikna ögon, giriga händer.

Vågar jag?

Vill jag?

bild(12)

 

Romanen är med mig överallt…

på stranden och i tunnelbanan, på picknicken och utflykten, frukosten och lunchen.bild(11) En bunt papper på trehundra sidor som när de spottades ut ur skrivaren såg fräscha och välstrukna ut har nu förvandlats till något som mest liknar en C-uppsats där författaren i fråga sliter sitt hår av frustration.

För några dagar sedan blev jag ”klar” med min roman men att säga att den är klar är långt ifrån rätt för just nu känns det som den aldrig kan bli klar för det är som om jag sågar sönder den i tusen bitar, sågar sönder mig själv i tusen bitar.

Det känns som ett evighetsprojekt.

Överallt hittar jag fel och brister. Om det inte är dialogen som är för stel och platt så är det avsaknad av känslor hos berättarjaget eller brist på miljöbeskrivningar. Jag stryker och lägger till. Gör noter och kladdar i marginalerna. Men jag antar att det är så det ska vara, att det här är en del av njutningen även om det stundtals känns plågsamt, meningslöst och hopplöst.

Mitt huvud sprängs av alla tankar och idéer.

Jag måste hålla ut. Skriva om, stryka och lägga till. Gå in i mina karaktärer igen, bli mina karaktärer igen, fånga in dem, hålla i dem hårt för just nu känns det som om de rör sig i periferin, som om de retas med mig, håller sig undan och bara halvt ger sig till känna.

Från och med i dag är det en timmes redigering om dagen som gäller. Jag måste vara disciplinerad nu! Jag är inte den som ger upp…

(Å inte känns det bättre att parallellt med redigeringsarbetet läsa Donna Tartt som skriver som en… ja, jag vet inte vad…ett geni. Men jag har å andra sidan lagt märke till att hon triggar igång min inspiration riktigt ordentligt och håller glöden uppe)

Tack för att det finns sådana fantastiska författare!

To become a good writer you must be a good reader

En syster som aldrig försvinner

Det är någon gång i början av nittiotalet och färjan på det öppna havet är på väg1152277_90340870 till farmors land. Vi ägnar vår tid åt spelautomater, åt att fylla deras giriga gap med de pengar som de alldeles nyss spottade ut. Jag skyggar undan för fylltrattar och andra märkliga människor. Jag är rädd för mycket nu för tiden, gömmer mig intill farmor som verkar van, farmor som är en tuff dam där hon står i sina högklackade skor och fyller spelautomaternas hungriga munnar med de mynt som de nyss fräste ur sig. På andra sidan havet väntar farmors familj. Hennes systrar. Den som är frisk och den som är sjuk. Den friska tycker jag om. Den sjuka har jag aldrig träffat. Bara hört talas om. Att någonting hänt med hennes huvud som gjort att hon inte kan prata, inte kan röra sig. Imorgon ska vi besöka henne på äldreboendet där hon bor. Jag vill inte att imorgon ska komma. Jag är rädd för farmors syster.

Men imorgon kommer och vi står här på parkeringsplatsen utanför den barackliknande byggnad där systern bor och jag vägrar att släppa mammas hand, vägrar att gå dit in. Ser stumt på när farmor och pappa och alla de andra lugnt går bort mot byggnaden som om de inte alls bor någon gammal och sjuk därinne och det är med ett dunkande hjärta jag till slut ger med mig och följer med in till den människa som är min farmors syster.

Hon sitter därinne i ett rum med fördragna gardiner. De andra är nära henne, jag håller mig hela tiden i bakgrunden. Här slutar mitt minne. Här vet jag inte längre vad som sker i det här rummet där det luktar lite underligt som av ålderdom och sjukdom och någonting annat. Det enda jag vet är att jag inte pratar med den kvinna som är min farmors syster men att det inte är henne jag egentligen är rädd för. Nej, det är den sjukdom som tagit hennes tal och rörelseförmåga, det fängelse hon vistas i som skrämmer mig.

Kort efter besöket går farmors syster bort. Med tiden bleknar minnet av henne. Hon faller inte helt i glömska men jag tänker inte särskilt ofta på varken henne eller vistelsen i det där rummet den där sommardagen någon gång i början av nittiotalet. Jag vet inte mycket om farmors syster. Det sägs att hon var en mycket snäll människa. Att hon brukade komma och hälsa på sin syster, min farmor som flydde efterkrigstidens Finland för ett liv i Sverige, när hon fortfarande hade krafter kvar att röra sig. Nu är också min farmor borta men i mitt minne lever hon vidare. Ja, hon är i mig och runt mig. Hon är överallt.

Men hennes syster. Jag var helt säker på att vi aldrig mer skulle mötas men där hade jag fel för en gång till möts vi igen.

I en dröm.

I drömmen är jag tillbaka i det där rummet med fördragna gardiner. Min farmor ärflukered också här. Ser på mig med det ansikte hon hade innan hon blev gammal och sjuk.
- Kom nu ska jag visa dig någon, säger hon och tar min hand och så går vi in i ett annat rum intill och där är hon, min farmors syster och mitt hjärta dunkar men inte av rädsla den här gången utan av nyfikenhet och glädje över att än en gång få träffa farmors syster.
Hon sitter där i en soffa och hon ser på mig med varma, kloka ögon. Framför sig på ett bord ligger det en hög med spelkort.
- Det här är min syster, säger farmor med stolthet i rösten och visar på soffan, att jag ska sätta mig ner bredvid damen som sitter där och som verkar så nyfiken på att lära känna mig. Sitt nu ner och prata en stund så kommer jag tillbaka sen.
Och jag blir lämnad ensam kvar här i rummet med farmors syster och vi pratar om både ditt och datt men jag minns inte riktigt om vad. Det enda jag vet är att farmors syster är en underbar människa. Jag kan inte förklara det bättre än så. Farmors syster är en underbar människa. Snäll och empatisk, klok och varm. Så plockar hon upp högen med spelkort och radar upp några av korten på bordet framför sig.
- Nu ska jag visa dig hur jag brukar lägga patiens, säger hon.

Och tiden där i rummet förflyter samtidigt som den bleknar bort och farmorsSONY DSC syster tycks försvinna in som i en vitaktig dimma och jag vill inte att hon ska försvinna, vill stanna kvar, vill aldrig gå härifrån men jag vet att vi måste lämna varandra nu, att tiden för besöket är ute och när jag slår upp ögonen vet jag med ens att jag aldrig kommer att glömma henne. Att hon aldrig kommer att blekna bort som hon en gång gjorde. Jag kliver upp ur sängen och går ut till min släkting som väntar på mig i köket med frukosten och jag berättar för henne om min underliga dröm, frågar henne, fast jag redan anar svaret, om farmors syster tyckte om att lägga patiens.
- O ja. Hon älskade att lägga patiens, säger min släkting och ler.

Hela dagen tänker jag på farmors syster. Jag tänker att en syster kan förändras och dö men aldrig riktigt försvinna för det finns starka band som vi inte kan se men ändå röra vid, känna av. Jag är glad för att jag än en gång fick träffa dig. Kanske kommer jag någon gång att skriva om dig eller om någon som liknar dig.

Jag glömmer dig inte.

Foto: iStock

Släktgård och gråtpåse

Någonstans på det småländska höglandet ligger det en 1700-tals gård med vitabild 1(4) knutar och snickarglädje. På den här gården arbetade mina förfäder hårt för att få det att gå runt. De slet med jorden och djuren, bad för bra väder så att skörden skulle bli bra och för att… ja vad hoppades de mer på? Vilka var de? Vad drömde de om? Hur skyddade de sig mot kylan när den kom? Mot mörkret som slukade dem om vintern? Hade de några hemligheter? Vad pratade de om vid middagsbordet? Jag vet inte så mycket om den här gården liksom jag inte vet vilka personer som bodde och arbetade på den men jag har hört att det ska finnas en hel del dokumenterat material bevarat någonstans. Material som kanske bara ligger och väntar på att få bli upptäckt någon gång. Fotografier, brev och dagböcker. Material som kanske kan ligga till grund för den fiktiva berättelse jag någon gång vill skriva om den här platsen och människorna som vistades på den. Något som är en aning sällsynt med denna gård är att den under majoriteten av tiden ägts och styrts av kvinnor. Vilka var dessa kvinnor? Hur såg deras liv och öden ut? Jag hoppas att jag någon gång kan få lära känna dem genom fotografier, brev, anteckningar och dagböcker. Jag hoppas att jag någon gång får möjlighet att skriva deras historia.

Till den här gården kom min farfar när han var i tjugoårsåldern. Han kom hit förbild 2(4) att arbeta eftersom hans släktingar behövde hjälp med skötsel av djur och mark. I drängstugan bosatte han sig tillsammans med sin något äldre bror. Vad pratade de om när de bodde där? Lagade de mat tillsammans på järnspisen som än idag står kvar? Drömde de sig ut i världen? Till andra platser än den här? När jag och min syster övernattar i den här stugan tittar vi på prylarna som än idag finns kvar, på en gammal sekretär som inte är helt olik den som spelar en central roll i min nuvarande roman, bläddrar i gamla tidningar och pratar om vilka människorna på tavlorna föreställer. Jag beundrar den vackra tapeten med papegojmotiven och får sedan veta att den inte alls har hängt där så länge. Hur såg väggarna ut när farfar bodde här? Var här lika ombonat och varmt som det är här nu eller var här kallt och trist?

Jag gillar att lyssna på släkthistorier. Jag inspireras av släkthistorier. Vid besöket på gården får jag höra en liten historia om ett barn som en gång bodde här. En dag köper sig barnet en gråtpåse för sin veckopeng (skrattpåsar och gråtpåsar var vanliga leksaker på femtiotalet och kom ursprungligen från Japan) och när barnet kommer hem sätter han igång att klämma på påsen så att den börjar att gråta och skrika. Ja, påsen gråter så högt att katten som är en ovanligt tröstande och empatisk liten missa förtvivlat försöker trösta det som hon tror sig finnas inuti den lilla påsen. Men inuti finns inte alls något litet knytte som behöver tröst utan bara modern teknik och mekanik. Tiderna förändras på gården och gör än idag.

Jag tänker ofta på min farmor och farfar som inte längre finns i livet. Jag tänkersmallboat på hur deras liv såg utan innan de träffade varandra och vilka omständigheter som ledde fram till att de möttes på den där andra gården utanför Västerås i Västmanland. På farmor som kom från en ganska välbärgad familj i Finland, på farfar som kom från en bondesläkt i Småland. Hur korsades deras vägar? Var det farmors dröm om att bli trädgårdsmästare som gjorde att hon sökte sig till den där gården där farfar arbetade som rättare? Var det slumpen eller ödet som tog henne dit över havet? Redan som fjortonåring började jag att intressera mig för min farmor och farfars liv. Jag intervjuade dem länge med tanken att någon gång skriva ner den historia som förde dem samman. Tyvärr gick alla anteckningar på något sätt förlorade men i minnet lever deras berättelser vidare.

Kommer alltid att göra.

garddjur

Djur gör mig glad!

Foto: Erika Sjöö

Stock photo (båten)

All work and no play makes…

Erika a boring girl. bild(6)

Jag har så mycket att stå i just nu. Skriva klart min roman (ja, jag är nästan i mål och det är inte tråkigt alls egentligen mest bara kul men lite stressande eftersom jag är så petig och vill bli klar nu så att jag kan börja planera för nästa), fila på nästa, söka jobb, planera för olika sommarvistelser och gå på diverse möten. Nej, jag har helt enkelt inte tid att blogga lika intensivt som innan just nu men snart är jag förhoppningsvis tillbaka med en massa nya idéer…

Jag håller i alla fall på att bekanta mig med Stephen King och hans demoner eller vad det nu kan vara i boken ”Att skriva”. Har bara läst ett par sidor än så länge men den verkar lovande. Gillar Kings humoristiska och smått kaxiga språk i den här boken. En av anledningarna till att jag ville läsa den var min nyfikenhet på var alla hans idéer kommer ifrån. Skrattade dock till för mig själv när han på första sidan skriver något i stil med ”vi frågade aldrig varandra om var våra idéer kom ifrån eftersom vi det inte visste”…

 

 

 

ibland är det mer bekvämt att blunda

än att öppna ögonen.

 

Nattanteckningar

Det är när jag går och lägger mig och lampan är släckt som tankar och idéer iblandnightmoon kommer till mig. Ofta kan det vara en till synes liten detalj som kan tillföra någonting extra till berättelsen jag jobbar med, en mening eller ett citat som känns klockrena. Jag sover alltid med mobiltelefonen nära till hands så att jag snabbt kan skriva ner det som kommer till mig innan det försvinner och blir till svart stoft i sömnens dvala.

När jag var yngre vaknade jag ofta om nätterna av en dröm, en idé eller en mening som jag bara var tvungen att skriva ner någonstans. Därför hade jag alltid ett anteckningsblock liggande nedanför sängen (anteckningsböcker som nu ligger begravda någonstans i ett källarutrymme och som jag inte vet om jag är så värst sugen på att leta fram). Nuförtiden händer det mig väldigt sällan att jag vaknar upp så där och jag kan ibland sakna detta fenomen.

bild(1)

Fragmentariska nattanteckningar.

Jag minns för några år sedan och jag vaknade upp mitt i natten av att jag hörde mig själv, i tanken, säga ett ord som inte finns. Jag tänker inte skriva ut ordet här eftersom det känns både lite heligt och hemligt på något vis. Det enda jag vet om ordet är att det är namnet på ett land eller en plats som inte finns och att jag någon gång kommer att skriva någonting som har med det här landet eller den här platsen att göra. Ännu är det ett väldigt outforskat ställe, ett suddigt drömlandskap som inte gett sig riktigt till känna ännu. Jag väntar på att få veta mer om det. Tids nog kommer det kanske till mig på ett eller annat sätt.

Glad midsommar vill jag passa på att önska er alla!

 

Vid berättelsens sjö

En bit in i skogen någonstans ligger det en liten sjö som jag tycker om att varabild(5) vid. I den här lilla sjön badade jag ofta som liten. Dess botten består av blålera som man kan kasta på ett syskon om man så vill och där finns snäckor som man kan plocka och glänsande små fiskar som simmar in till stranden men flyr så fort man plumsar i. Det kan tyckas vara en helt vanlig svensk sjö. Ja, det är det nog också. Men för mig är det ingen vanlig sjö. Kommer aldrig att bli.
Till den här sjön tar jag mig i dag för att läsa, redigera lite på romanen och bara slumra till lite under himlen och träden och när jag sitter här och blickar ut över sjön, mot den mörka skogen på andra sidan slår det mig plötsligt att det här ju är berättelsens sjö.
Det är ju i den här sjön mina karaktärer badar i om sommaren. Det är ju på den här sjön mina karaktärer åker skridskor om vintern och det slår mig att jag ofta i mitt skrivande, utan att ha tänkt på det, återkommer till den här sjön. Men i berättelserna ser sjön inte alltid ut som i verkligheten. Ibland är den större, ibland mindre. Ibland är den grund, ibland bottenlös men det är alltid denna sjö, alltid detta mörka, rena skogsvatten jag återkommer till. Inte heller omgivningarna ser ut som i verkligheten. Jag vet inte varför just denna sjö har en sådan inverkan på mig. Varför den stundtals ter sig så magisk. Jag minns en sommardag här för länge, länge sedan och jag är därute på vattnet, långt bort i mina ögon, i min farfars ögon där han står på den lilla strandkanten och oroligt tittar på mig när jag är på väg bort med den rosa badringen i plast runt kroppen men när han börjar ropa på mig fortsätter jag bara längre och längre ut, vänder inte om förrän jag inser att jag nästan är över på andra sidan, när jag inser att det är någonting olustigt över den andra sidan, kanske bor det ett elakt väsen där, kanske en elak människa och jag tar mig tillbaka till stranden där farfar står med sina oroliga ögon. Kanske berättar han för mig att det är Storbonden som bor på andra sidan, att skogen och marken ägs av honom och inte är till för oss. Kanske berättar han om någon annan, en farlig typ, en idiot. Kanske säger han bara att jag aldrig mer får simma så långt ut igen. Att hans kropp är gammal och seg, att han inte kan rädda mig om något skulle hända.

Nu när jag sitter här slår det mig att det är min barndoms egna rädslor ochbild 2(2) fantasier om den andra sidan av sjön som jag överfört på en av karaktärerna i romanen. Det är inte bara sjön som plats som varit inspirationskälla utan även mig själv, mitt eget beteende och mina egna tankar kring den här sjön jag använt mig av. Ibland tror jag att vi inspireras mer av oss själv än vad vi kanske vill tro när det kommer till vårt skrivande. Så är det nog i alla fall för mig. Vi återkommer till platser som vi kanske varit på men som vi glömt, platser som vi inte varit på men tror oss ha besökt, tankar, känslor och beteenden vi inte trodde fanns inom oss själva och som rör sig upp mot ytan när vi ska skapa en ny karaktär.

Det magiska med att skriva prosa är den makt och frihet du har över dina karaktärer, händelser och landskap. Du kan ta din favoritsjö här, din favoritbyggnad där och placera dem intill varandra om du så vill. Du kan ta den där döda hundraåriga eken du brukade åka på utflykt till som barn och placera den i din karaktärs trädgård. Du kan skapa en karaktär som liknar någon du känner men ge den ytterligare ett attribut så att denne förvandlas till någon helt annan och du kan skapa en karaktär som (verkar) stå helt fri från kontext. Du kan ändra på en händelse du själv varit med om och styra den i din egen riktning, du kan strunta i allt det där dåliga som hände och göra någoting bra av det istället. bild 1(3)

Foto: Erika Sjöö och Johanna Sjöö

Resan till romanplatsen

Om att besöka den plats där en fiktiv roman ska utspela sig.landsort1

I dag lånade jag en bil för att bege mig till den landsort där nästa roman som jag ska skriva utspelar sig. Som barn vistades jag ofta här och tanken är att jag ska blanda egna upplevelser, fiktiva och lokalhistoriska med varandra för att skapa en berättelse. Texten ska vara skriven i jagform men vems berättarrösten egentligen tillhör ska till en början inte vara helt självklart för läsaren. Runt detta berättarjag ska ett tiotal andra karaktärer röra sig eller snarare är det kanske så att det är berättarjaget som rör sig kring dem. Några av karaktärerna kände jag redan till lite grann innan jag tog mig hit medan andra kom till mig under promenaden och en stund efteråt.

Under min promenad kom jag även på en del nya detaljer som spelar roll för berättelsen. Till exempel fick jag syn på ett mycket gammal skjul som stod väl synligt till men ändå ingav en känsla av något hemlighetsfullt och ett övergivet hus som gav mig ett visst obehag. Nu vet jag vem som ska bo där! Tråkigt nog finns inte det gamla stationshus kvar som jag tidigare skrivit om. I romanen kommer det dock att göra det.

Vid det gamla sandtaget ovanför den sjö som bildades när en källåder sprack någon gång vid förra sekelskiftet satte jag mig ner och kände in atmosfären. Det var hett, lugnt och stilla. Nere på vattnet gled en liten gummibåt omkring med två barn i. På bryggan som jag hoppade från som liten satt en gravid kvinna och bläddrade i en tidning. Jag visste sedan innan att en av karaktärerna ska göra en fasansfull upptäckt här i sanden men jag visste inte förrän jag väl satt här varför hon snubblar sig fram här en tidig sommarmorgon.

När jag kom hem från promenaden satte jag mig ner för att så smått börja skriva synopsis samt namnen på karaktärerna, deras liv och egenskaper. Vad gäller synopsis så kommer detta att skrivas om ett antal gånger så att allting verkligen hänger ihop utan några konstigheter. Historien är ju, trots att det jag som hittar på den, även ny för mig och jag måste lära känna den bra innan jag på allvar kan sätta mig ner och skriva den. Vad gäller karaktärerna så håller jag på att lära känna dem men jag är ännu inte villig att släppa in dem helt innan jag skrivit klart min nuvarande roman. Kanske av rädsla för att svika mina nuvarande karaktärer genom att låta andra plötsligt ta ännu mer plats. Jag är ju så sugen på att lära känna dessa nya men vet att jag måste hålla ut lite till. Den som väntar på något…

Jag passade även på att klä ut till mig till ”tant” och gå på ett kafferep som ortens damfotbollsklubb anordnade. Inga karlar var välkomna…

Förresten så har jag även kommit på vilken betydelse slöjdormen ska ha i berättelsen. Uppskattar att diffusa men betydelsefulla ord kommer till en när man håller på att vakna på morgonen!

Publicerar några bilder från dagens utflykt till romanplatsen.

Foto: Erika Sjöö

Image-1 (2) Image-1 (3) Image-1 (4) Image-1 Image-1 (1) Image-1 (6)

Vad är en slöjdorm?

Om att vakna upp med ett märkligt ord. sewingmachine

I dagarna ska jag börja planera för min nya roman som jag ska skriva i sommar. Jag ska åka till den landsort där handlingen utspelar sig, gå omkring där, fotografera lite, sätta mig ner någonstans och se om några nya idéer utöver de jag redan har kommer till mig. Jag ska börja skissa lite på ett synopsis.

I morse, kanske någonstans mellan dröm och vakenhet funderade jag på vad romanen ska heta. Det är inget jag brukar göra men just i morse gjorde jag det och det första ord som kom upp var slöjdorm.

Vad är en slöjdorm?

Jag tror aldrig jag skrivit ordet någon gång innan, ens sagt det och ändå får jag en stark känsla av att ordet är betydelsefullt för handlingen i berättelsen, som om det inte är en slump att det var just det ordet som kom till mig. Kanske kom det någonstans från mitt undermedvetna. Vem vet vad som rör sig i vårt undermedvetna.

Den första bild jag får i huvudet när jag tänker på en slöjdorm är ett barn som envist försöker att sy en orm i syslöjden men det går inte särskilt bra för nålen i symaskinen krånglar och sedan när bomullen ska fylla djuret så att det blir mjukt och gosigt åker den ut både här och där där nålen och sömmen missat att ta i tyget.

Ska jag googla ordet?

 Eller förstör jag någonting då?

Jag gör det. Kan inte låta bli. Men inte blir det många träffar på slöjdorm, knappt några alls. Jag får nog helt enkelt fundera vidare på vad en slöjdorm kan vara för något och på vilket sätt den kan ha betydelse i storyn.

Kanske kommer jag att använda mig av en slöjdorm – kanske inte. Kanske ångrar jag mig och syr någonting annat istället.

Foto: iStock

Passar på att länka till Debutantbloggen där en kille som snart ska ge ut en bok bloggar om hur han höll sitt skrivande hemligt.

Nu smäller det!