Mina drömmars roman

Min bästa roman skriver jag inte i verkligheten – den skriver jag i drömmen, i sömnen när allt som inte är skrivande har kopplats bort och jag fyller sida efter sida med ord som bara kommer ut ur mig i ett enda svep – ett flöde som aldrig stillnar – dialoger, miljöbeskrivningar och intriger, allt flätas samman till en romanoldcabin som det endast tar en dröm att skriva och medan jag drömmer fram min historia vet jag att det här är det bästa jag någonsin skrivit, att ingenting av det jag någonsin åstadkommit tidigare kan bli lika bra och äkta som det här.

I en av drömmarna befinner jag mig i en koja i en skog någonstans. Kojan är sval trots att solen steker på utanför och på golvet finns bara en enkel madrass där jag ligger och skriver och jag känner ingen hunger, ingen törst, inget behov av att prata med andra eller att lämna kojan för det är bara jag och mina papper, min penna och en historia som måste berättas – en historia som är för bra för att inte berättas och som det bara tar en dröm att skriva – men när jag vaknar, när jag rycks tillbaka till verkligheten så minns jag inte ett ord av vad jag skrivit, inte en karaktär, inte en enda del av handlingen, det enda jag vet är att jag aldrig kommer att kunna skriva lika bra som jag gör i drömmen.

Foto: iStock

En syster som aldrig försvinner

Det är någon gång i början av nittiotalet och färjan på det öppna havet är på väg1152277_90340870 till farmors land. Vi ägnar vår tid åt spelautomater, åt att fylla deras giriga gap med de pengar som de alldeles nyss spottade ut. Jag skyggar undan för fylltrattar och andra märkliga människor. Jag är rädd för mycket nu för tiden, gömmer mig intill farmor som verkar van, farmor som är en tuff dam där hon står i sina högklackade skor och fyller spelautomaternas hungriga munnar med de mynt som de nyss fräste ur sig. På andra sidan havet väntar farmors familj. Hennes systrar. Den som är frisk och den som är sjuk. Den friska tycker jag om. Den sjuka har jag aldrig träffat. Bara hört talas om. Att någonting hänt med hennes huvud som gjort att hon inte kan prata, inte kan röra sig. Imorgon ska vi besöka henne på äldreboendet där hon bor. Jag vill inte att imorgon ska komma. Jag är rädd för farmors syster.

Men imorgon kommer och vi står här på parkeringsplatsen utanför den barackliknande byggnad där systern bor och jag vägrar att släppa mammas hand, vägrar att gå dit in. Ser stumt på när farmor och pappa och alla de andra lugnt går bort mot byggnaden som om de inte alls bor någon gammal och sjuk därinne och det är med ett dunkande hjärta jag till slut ger med mig och följer med in till den människa som är min farmors syster.

Hon sitter därinne i ett rum med fördragna gardiner. De andra är nära henne, jag håller mig hela tiden i bakgrunden. Här slutar mitt minne. Här vet jag inte längre vad som sker i det här rummet där det luktar lite underligt som av ålderdom och sjukdom och någonting annat. Det enda jag vet är att jag inte pratar med den kvinna som är min farmors syster men att det inte är henne jag egentligen är rädd för. Nej, det är den sjukdom som tagit hennes tal och rörelseförmåga, det fängelse hon vistas i som skrämmer mig.

Kort efter besöket går farmors syster bort. Med tiden bleknar minnet av henne. Hon faller inte helt i glömska men jag tänker inte särskilt ofta på varken henne eller vistelsen i det där rummet den där sommardagen någon gång i början av nittiotalet. Jag vet inte mycket om farmors syster. Det sägs att hon var en mycket snäll människa. Att hon brukade komma och hälsa på sin syster, min farmor som flydde efterkrigstidens Finland för ett liv i Sverige, när hon fortfarande hade krafter kvar att röra sig. Nu är också min farmor borta men i mitt minne lever hon vidare. Ja, hon är i mig och runt mig. Hon är överallt.

Men hennes syster. Jag var helt säker på att vi aldrig mer skulle mötas men där hade jag fel för en gång till möts vi igen.

I en dröm.

I drömmen är jag tillbaka i det där rummet med fördragna gardiner. Min farmor ärflukered också här. Ser på mig med det ansikte hon hade innan hon blev gammal och sjuk.
- Kom nu ska jag visa dig någon, säger hon och tar min hand och så går vi in i ett annat rum intill och där är hon, min farmors syster och mitt hjärta dunkar men inte av rädsla den här gången utan av nyfikenhet och glädje över att än en gång få träffa farmors syster.
Hon sitter där i en soffa och hon ser på mig med varma, kloka ögon. Framför sig på ett bord ligger det en hög med spelkort.
- Det här är min syster, säger farmor med stolthet i rösten och visar på soffan, att jag ska sätta mig ner bredvid damen som sitter där och som verkar så nyfiken på att lära känna mig. Sitt nu ner och prata en stund så kommer jag tillbaka sen.
Och jag blir lämnad ensam kvar här i rummet med farmors syster och vi pratar om både ditt och datt men jag minns inte riktigt om vad. Det enda jag vet är att farmors syster är en underbar människa. Jag kan inte förklara det bättre än så. Farmors syster är en underbar människa. Snäll och empatisk, klok och varm. Så plockar hon upp högen med spelkort och radar upp några av korten på bordet framför sig.
- Nu ska jag visa dig hur jag brukar lägga patiens, säger hon.

Och tiden där i rummet förflyter samtidigt som den bleknar bort och farmorsSONY DSC syster tycks försvinna in som i en vitaktig dimma och jag vill inte att hon ska försvinna, vill stanna kvar, vill aldrig gå härifrån men jag vet att vi måste lämna varandra nu, att tiden för besöket är ute och när jag slår upp ögonen vet jag med ens att jag aldrig kommer att glömma henne. Att hon aldrig kommer att blekna bort som hon en gång gjorde. Jag kliver upp ur sängen och går ut till min släkting som väntar på mig i köket med frukosten och jag berättar för henne om min underliga dröm, frågar henne, fast jag redan anar svaret, om farmors syster tyckte om att lägga patiens.
- O ja. Hon älskade att lägga patiens, säger min släkting och ler.

Hela dagen tänker jag på farmors syster. Jag tänker att en syster kan förändras och dö men aldrig riktigt försvinna för det finns starka band som vi inte kan se men ändå röra vid, känna av. Jag är glad för att jag än en gång fick träffa dig. Kanske kommer jag någon gång att skriva om dig eller om någon som liknar dig.

Jag glömmer dig inte.

Foto: iStock

Nattanteckningar

Det är när jag går och lägger mig och lampan är släckt som tankar och idéer iblandnightmoon kommer till mig. Ofta kan det vara en till synes liten detalj som kan tillföra någonting extra till berättelsen jag jobbar med, en mening eller ett citat som känns klockrena. Jag sover alltid med mobiltelefonen nära till hands så att jag snabbt kan skriva ner det som kommer till mig innan det försvinner och blir till svart stoft i sömnens dvala.

När jag var yngre vaknade jag ofta om nätterna av en dröm, en idé eller en mening som jag bara var tvungen att skriva ner någonstans. Därför hade jag alltid ett anteckningsblock liggande nedanför sängen (anteckningsböcker som nu ligger begravda någonstans i ett källarutrymme och som jag inte vet om jag är så värst sugen på att leta fram). Nuförtiden händer det mig väldigt sällan att jag vaknar upp så där och jag kan ibland sakna detta fenomen.

bild(1)

Fragmentariska nattanteckningar.

Jag minns för några år sedan och jag vaknade upp mitt i natten av att jag hörde mig själv, i tanken, säga ett ord som inte finns. Jag tänker inte skriva ut ordet här eftersom det känns både lite heligt och hemligt på något vis. Det enda jag vet om ordet är att det är namnet på ett land eller en plats som inte finns och att jag någon gång kommer att skriva någonting som har med det här landet eller den här platsen att göra. Ännu är det ett väldigt outforskat ställe, ett suddigt drömlandskap som inte gett sig riktigt till känna ännu. Jag väntar på att få veta mer om det. Tids nog kommer det kanske till mig på ett eller annat sätt.

Glad midsommar vill jag passa på att önska er alla!