Om att använda sig av fiktiva brev i sitt skrivande. Del II.
Det är något smått otäckt med kedjebrev. Är det inte? Hur fredliga och välvilliga
de än är formulerade så finns där ändå alltid en hotfull ton som går att läsa mellan raderna. Eller snarare handlar det kanske mer om hur mottagaren ställer sig till brevet. Jag vet inte hur vanligt det är med kedjebrev idag. Kanske finns det andra typer av kedjebrev såsom namninsamlingar och bedrägeriförsök på internet än de brev som uppmanade mig som liten att inte bryta den vänskapliga kedjan.
Som barn på nittiotalet fick jag då och då kedjebrev. Handskrivna eller skrivmaskinstextade pappersark som skulle kopieras, skrivas under och skickas vidare till minst si och så många för annars… ”Skicka vidare detta brev till minst tio kompisar annars blir det inte fred på jorden” eller ”Detta brev kommer ursprungligen från Amerika och ska skickas vidare från land till land så kopiera och sprid vidare till minst åtta av dina vänner så kommer alla dina önskningar att gå i uppfyllelse” eller ännu otrevligare ”Om du inte skickar vidare detta kedjebrev till alla dina vänner så kommer olycka, sjukdom och död att drabba dig inom kort” (Nja, riktigt så bisarrt kanske det inte var men jag vill minnas att det någon gång dök upp ett brev där hemma som inte var så skojsigt att få) Hur som. Det var både ärofyllt och jobbigt att få kedjebrev. Ärofyllt för att jag var utvald, jag var en i kedjan som skulle länka samman alla människor på hela jordklotet. Jobbigt för att jag kanske inte alls skulle lyckas komma på så många vänner att skicka vidare brevet till eller för att det var lite irriterande att behöva be någon av päronen att ta fram den gamla rossliga skrivmaskinen. Igen. Samt att be om ett frimärke. Igen.
I min roman ”Undervattensdjur” som jag håller på att avsluta nu får huvudkaraktären Sylvi som tonåring ett hotfullt kedjebrev. Hon är ensam, trivs med att vara ensam, har just bestämt sig för att lägga sin barndom bakom sig, sagt upp kontakten med sin familj och vill blicka framåt när ett brev dyker upp som från det förflutna. Men ingenting skrämmer längre Sylvi. Det är motgångarna som gjort henne stark och när brevet kommer ögnar hon bara igenom det en gång, rynkar på näsan, knölar ihop det till en liten boll som hon slänger i avfallshinken under diskbänken. Hade hon läst det en gång till hade hon kanske blivit skrämd. Men ingenting skrämmer längre Sylvi.Inte ens hennes halvt mörka, halvt ljusa förflutna som hela tiden rör sig som en skugga bakom henne. Jagar henne.
Liksom det förra fiktiva brevet som jag skrev i det senaste inlägget finns inte heller detta anonyma kedjebrev att läsa någonstans i berättelsen. Brevet finns bara med som en symbol. Kanske är det trots allt så att Sylvi borde ha skickat vidare brevet… Jag vet uppriktigt sagt inte heller vem som skrivit det. Jag bara anar. Men jag leker med tanken på exakt vad som kan ha stått i det. Det är ju så roligt att skriva fiktiva brev!
Hej, 
Detta är ett kedjebrev. Om du inte skriver under och skickar vidare detta brev till tretton personer som du känner väl så kommer du att drabbas av motgång efter motgång i ditt framtida liv. Gör nu inte som jag tror att du gör: rynka på näsan, knöla ihop brevet till en liten boll och släng det i avfallshinken under diskbänken. Jag har drabbats av olycka efter olycka och det vet du. Du förstår att jag har aldrig tagit kedjebrev på allvar och nu sitter jag här i ett mörkt rum, dag ut och dag in. Det var länge sedan jag såg solen, snön. Det var länge sedan jag kände någon röra vid mig, det var länge sedan det hände någonting överhuvudtaget. Jag tror att du kan se mig framför dig. Jag tror att du vet vem jag är. Jag ger dig en ledtråd. Ett ord: vibration. Ja, nu vet du ju. Jag ger dig ett råd: Du ska inom fem dagar ha skickat vidare detta brev till tretton personer som du känner väl. Hur du ska hinna lära känna så många människor på så kort tid? Det är inte mitt problem. Jag försöker bara rädda det som räddas kan.
Undertecknat L
Ps: Jag är ingen snäll människa längre.
Usch, det där brevet blev inge vidare trevligt och inte heller blev det ett typiskt kedjebrev. Brevskrivaren passade bara på att utnyttja fenomenet för att få uppmärksamhet. Jag vet ju att den eventuelle brevskrivaren egentligen är en snäll människa. Fortfarande. Karaktären är bara så frustrerad, så trött på att ha blivit särbehandlad och missförstådd i hela sitt liv. Så nu ropar hon på hjälp, nu ber hon om att bli sedd.
I nästa inlägg får det allt bli ett lite trevligare brev.
Kanske ett kärleksbrev.
På återseende / Erika
Ps: Jag är fortfarande en ganska snäll människa.
Foto: iStock
Några frågor:
Har du någon gång på något sätt använt dig av brev i ditt kreativa skrivande? Om ja – på vilket sätt?
Har du läst någon brevroman som du vill rekommendera?
Skriv gärna och berätta!
den kommer ifrån, vem som målat den, på vilken vägg den har suttit eller vem som skrivit den bleknade texten strax nedanför blommotivet. Också på baksidan av tavlan finns ett blad med en text som med sina inledande ord Snäll Johanna för mina tankar till ett brev men också denna text är svår att tyda eftersom pappret spikats fast. Är det ett brev eller bara ett pappersblad vilket som helst som satts dit för att skydda tavlans motiv? Vems händer har spikat fast dessa enkla träbitar som bildar formen av ett fängelsegaller? Min förhoppning är att texten innehåller ett hemligt budskap till eftervärlden. Någonting om en människa jag inte känner till, en händelse, ett öde, en känsla eller kanske en hemlighet. Men för att komma åt detta eventuella hemliga budskap måste jag våga bända loss de simpla träbitar som skyddar det från eftervärldens nyfikna ögon, giriga händer.
