Tavlans hemliga budskap

Tavlan på bilden har funnits i min släkt sedan ingen vet hur länge. Ingen vet varbild(14) den kommer ifrån, vem som målat den, på vilken vägg den har suttit eller vem som skrivit den bleknade texten strax nedanför blommotivet. Också på baksidan av tavlan finns ett blad med en text som med sina inledande ord Snäll Johanna för mina tankar till ett brev men också denna text är svår att tyda eftersom pappret spikats fast. Är det ett brev eller bara ett pappersblad vilket som helst som satts dit för att skydda tavlans motiv? Vems händer har spikat fast dessa enkla träbitar som bildar formen av ett fängelsegaller? Min förhoppning är att texten innehåller ett hemligt budskap till eftervärlden. Någonting om en människa jag inte känner till, en händelse, ett öde, en känsla eller kanske en hemlighet. Men för att komma åt detta eventuella hemliga budskap måste jag våga bända loss de simpla träbitar som skyddar det från eftervärldens nyfikna ögon, giriga händer.

Vågar jag?

Vill jag?

bild(12)

 

En hälsning från det förgångna

Kom över några riktigt gamla vykort från 1800-talet och förra seklets början och mitt i dag.bild 2(1) Frimärkspostade, handskriva hälsningar om ”tack för senast, att hinna med tåget i sista stund, promenader i det stiliga månskenet och långa sjukhusvistelser i Tranås.” Alla påminner de om en svunnen tid. Om den där tiden när allting var svartvitt som min pappa så envist försökte tuta i mig. Om den där tiden när kvinnor ännu inte hade rösträtt, när kvinnor till slut fick det och när man kallade varandra för fru och fröken och herr.

Kanske kan några av dessa vykort komma till användning i mitt skrivande någon gång. Vem vet?

Nedan en liten hälsning från det förgångna.

Till Fröken Agda Bergström i Nyby-Bruk

Kära Agda!

Hjärtligt tack för senaste sällskapet och fröjder  hoppas du kom lyckligt och väl hem i går i det stiliga månskenet.

Tusen kära hälsningar

från din vän.

bild 3

bild(3)

En hälsning till fru Olga Hansson i Stockholm.

 

Kedjebrev

Om att använda sig av fiktiva brev i sitt skrivande. Del II.

Det är något smått otäckt med kedjebrev. Är det inte? Hur fredliga och välvilligachain de än är formulerade så finns där ändå alltid en hotfull ton som går att läsa mellan raderna. Eller snarare handlar det kanske mer om hur mottagaren ställer sig till brevet. Jag vet inte hur vanligt det är med kedjebrev idag. Kanske finns det andra typer av kedjebrev såsom namninsamlingar och bedrägeriförsök på internet än de brev som uppmanade mig som liten att inte bryta den vänskapliga kedjan.

Som barn på nittiotalet fick jag då och då kedjebrev. Handskrivna eller skrivmaskinstextade pappersark som skulle kopieras, skrivas under och skickas vidare till minst si och så många för annars… ”Skicka vidare detta brev till minst tio kompisar annars blir det inte fred på jorden” eller ”Detta brev kommer ursprungligen från Amerika och ska skickas vidare från land till land så kopiera och sprid vidare till minst åtta av dina vänner så kommer alla dina önskningar att gå i uppfyllelse” eller ännu otrevligare ”Om du inte skickar vidare detta kedjebrev till alla dina vänner så kommer olycka, sjukdom och död att drabba dig inom kort” (Nja, riktigt så bisarrt kanske det inte var men jag vill minnas att det någon gång dök upp ett brev där hemma som inte var så skojsigt att få) Hur som. Det var både ärofyllt och jobbigt att få kedjebrev. Ärofyllt för att jag var utvald, jag var en i kedjan som skulle länka samman alla människor på hela jordklotet. Jobbigt för att jag kanske inte alls skulle lyckas komma på så många vänner att skicka vidare brevet till eller för att det var lite irriterande att behöva be någon av päronen att ta fram den gamla rossliga skrivmaskinen. Igen. Samt att be om ett frimärke. Igen.

I min roman ”Undervattensdjur” som jag håller på att avsluta nu får huvudkaraktären Sylvi som tonåring ett hotfullt kedjebrev. Hon är ensam, trivs med att vara ensam, har just bestämt sig för att lägga sin barndom bakom sig, sagt upp kontakten med sin familj och vill blicka framåt när ett brev dyker upp som från det förflutna. Men ingenting skrämmer längre Sylvi. Det är motgångarna som gjort henne stark och när brevet kommer ögnar hon bara igenom det en gång, rynkar på näsan, knölar ihop det till en liten boll som hon slänger i avfallshinken under diskbänken. Hade hon läst det en gång till hade hon kanske blivit skrämd. Men ingenting skrämmer längre Sylvi.Inte ens hennes halvt mörka, halvt ljusa förflutna som hela tiden rör sig som en skugga bakom henne. Jagar henne.

Liksom det förra fiktiva brevet som jag skrev i det senaste inlägget finns inte heller detta anonyma kedjebrev att läsa någonstans i berättelsen. Brevet finns bara med som en symbol. Kanske är det trots allt så att Sylvi borde ha skickat vidare brevet… Jag vet uppriktigt sagt inte heller vem som skrivit det. Jag bara anar. Men jag leker med tanken på exakt vad som kan ha stått i det. Det är ju så roligt att skriva fiktiva brev!

 

Hej, bulb

Detta är ett kedjebrev. Om du inte skriver under och skickar vidare detta brev till tretton personer som du känner väl så kommer du att drabbas av motgång efter motgång i ditt framtida liv. Gör nu inte som jag tror att du gör: rynka på näsan, knöla ihop brevet till en liten boll och släng det i avfallshinken under diskbänken. Jag har drabbats av olycka efter olycka och det vet du. Du förstår att jag har aldrig tagit kedjebrev på allvar och nu sitter jag här i ett mörkt rum, dag ut och dag in. Det var länge sedan jag såg solen, snön. Det var länge sedan jag kände någon röra vid mig, det var länge sedan det hände någonting överhuvudtaget. Jag tror att du kan se mig framför dig. Jag tror att du vet vem jag är. Jag ger dig en ledtråd. Ett ord: vibration. Ja, nu vet du ju. Jag ger dig ett råd: Du ska inom fem dagar ha skickat vidare detta brev till tretton personer som du känner väl. Hur du ska hinna lära känna så många människor på så kort tid? Det är inte mitt problem. Jag försöker bara rädda det som räddas kan.

Undertecknat L

Ps: Jag är ingen snäll människa längre.

Usch, det där brevet blev inge vidare trevligt och inte heller blev det ett typiskt kedjebrev. Brevskrivaren passade bara på att utnyttja fenomenet för att få uppmärksamhet. Jag vet ju att den eventuelle brevskrivaren egentligen är en snäll människa. Fortfarande. Karaktären är bara så frustrerad, så trött på att ha blivit särbehandlad och missförstådd i hela sitt liv. Så nu ropar hon på hjälp, nu ber hon om att bli sedd.

I nästa inlägg får det allt bli ett lite trevligare brev.

Kanske ett kärleksbrev.

På återseende / Erika

Ps: Jag är fortfarande en ganska snäll människa.

Foto: iStock

Några frågor:

Har du någon gång på något sätt använt dig av brev i ditt kreativa skrivande? Om ja – på vilket sätt?

Har du läst någon brevroman som du vill rekommendera?

Skriv gärna och berätta!

Tema brev

Om att använda sig av brev på olika sätt i sitt skrivande. Del I.

Adressat okänd

letterKära du,

Jag vet ju inte riktigt vem du är. Jag vet vem du är. Jag undrar hur du ser ut. Om du liknar mig eller någon av de där andra. Inte heller vet jag var du bor, det kan vara långt bort, det kan vara nära. Kanske har de där människorna som du är hos nu gett dig ett nytt namn. Kanske dög inte det namn som jag gav dig. Jag hoppas att de tar hand om dig väl. Jag menar, de är ju förmögna och goda människor. Han någon slags fabrikör, hon välgörenhetsdam. Jag tror att du bor i ett slott med tinnar och torn och inte i en koja som jag och ändå önskar jag att jag en dag får se dig här. Jag kommer aldrig att få se dig här. Jag hittar inte till dig och du inte hittar inte till mig. Jag bor långt in i skogen. Omringad av tystnad, av dom som bara kommer fram ur skuggorna om nätterna. Hungriga och giriga. Som rovdjur är dom och jag är deras byte, har alltid varit. Jag undrar hur du är. Om du är som jag var när jag var lika gammal som dig. Glupsk och nyfiken på livet, rättfram och naiv. Om du öppnar din dörr för alla eller stänger den för vissa för du förstår mitt barn att det finns dörrar som aldrig går att stänga hur många gånger man än stänger dem. Men kanske är du inte som mig. Kanske är du mer som min bror. Tystlåten och grubblande. Drömmande och tystlåtet förtvivlad. Kanske har du ditt eget krypin, en hemlig plats där ingen annan kan se dig och störa dig. Där du får vara du. Jag vet inte hur många brev jag kommer att skriva till dig. Det enda jag vet är att det här brevet aldrig kommer att nå fram till dig. Att jag aldrig mer kommer att få se dig.

Din Anna

Brevet ovan är ett fiktivt brev. Skrivet av en fiktiv person. Det är bara ett av hundratals brev som författats genom åren men som aldrig postats. Brevskrivaren, en gammal gumma som isolerats eller isolerat sig djupt inne skogen, skriver brev till det barn som man tog ifrån henne. I min roman som jag skriver nu finns den gamla med som en biroll och när hon känner att det är dags att lämna jordelivet skänker hon bort breven till huvudkaraktären som lovar att inte öppna dem förrän hon fyllt arton år. Något som leder till att breven stoppas undan och glöms bort.

Men vad stod det egentligen i breven? Vem är den gamla gumman? Vem var hennes bror? Varför tog man hennes barn och vilka är dom som bara kommer fram ur skuggorna om nätterna?

childJag hade aldrig tänkt formulera brevet ovan. Meningen var att breven bara skulle finnas där lite i bakgrunden. Som en symbol för lidande och maktlöshet. Men det kändes av någon anledning inte helt rättvist och häromdagen slog det mig att jag ville ge den gamla en egen röst. Ja, lära känna henne på djupet så jag började att skriva hennes brev.

Kanske kan de bli till en liten brevroman någon gång!

Brev har alltid fascinerat mig. I brev kan man säga det där som man kanske aldrig vågat säga med munnen för vissa ord och meningar och sanningar och lögner tycks passa handen bättre. När jag ser tillbaka på det jag hittills skrivit i mitt nuvarande skrivprojekt inser jag att jag använder mig av brev på flera ställen. Vid första anblicken på ett av breven i berättelsen kan det verka torftigt och korthugget men om man läser mellan raderna så kan där gömma sig en kärleksförklaring, en kärleksförklaring som lika gärna kan vara en lögn.

swingOm olika slags brev i research, skrivandet och litteraturen ska det handla om i några framtida inlägg. Parallellt med det ska jag läsa Håkan Nessers brevroman Kära Agnes! Det blir nog den första brevroman jag någonsin läser om man bortser från Joyce Carol Oates roman Dödgrävarens dotter där det avslöjande, dramatiska slutet övergår i brev. Och när jag ändå nämner Håkans Nessers namn så vill jag passa på att tipsa om deckaren De ensamma. Det hör inte till vanligheten att jag slukar deckare men den slukade jag över en helg. Ja, det är nog faktiskt en av de bästa böcker jag någonsin läst om jag tänker efter. Ett märkligt dödsfall, levande karaktärer och fina skildringar från både studentlivet i Uppsala och bussresor genom 70-talets Östeuropa.

På återseende,

Erika

Foto: iStock