Hela lägenheten full av papper

Över hela mitt hem ligger den utspridd. imageMin roman som jag stundtals älskar – stundtals hatar, mitt evighetsprojekt och min källa till både glädje, kreativitet och oro. Häromdagen frågade jag mig själv: vad är det på TV ikväll? En fråga jag inte ställt på månader för jag har, utöver nyheterna, inte haft varken lust eller tid att unna mig ett teveprogram men när jag väl slog på dumburken den kvällen visades det givetvis inget kul…

Åskovädret fick mig att skriva en novell

Härommorgonen vaknade jag av ett åskoväder. En stund låg jag bara där ochthunder tittade på blixtarna som lyste upp rummet, lyssnade till mullret och smällarna som tycktes befinna sig alldeles ovanför mitt hus. Sedan slöt jag ögonen och framför mina inre ögon började ett annat rum ta form, ja det var som en scen som öppnade sig sakta där detaljerna framträdde allt eftersom och hela rummet badade i ett orange sken och rummet tycktes vara högt beläget i flervåningshus för det vittnade ett gardinlöst fönster som vette mot andra höga byggnader om. Framför fönstret stod ett skrivbord med en hög stapel av böcker på och i ena hörnet av rummet stod en säng där det låg en liten pojke som liksom jag lyssnade till åskan och jag såg honom framför mig när han svingade sina ben över sängkanten och i sin pyjamas med små fotbollar på gick bort till skrivbordet och fönstret och tittade ut mot en himmel som var gult färgad.

Vem var han? Vad gjorde hans föräldrar? Hade de också vaknat av åskan? Varför var himlen gul?

Jag tror inte att jag var helt klarvaken när jag började väva vidare på berättelsen om pojken och åskan. Snarare var det som om jag befann mig i något slags mellanläge – mellan dröm och verklighet men när jag några timmar senare vaknade på riktigt fanns berättelsen om pojken och åskan kvar inom mig och det var bara att börja skriva.

Så för omväxlings skull och mitt i redigeringsarbetet av min roman har jag nu skrivit en novell som jag kommer att publicera här på bloggen inom kort.

Mina drömmars roman

Min bästa roman skriver jag inte i verkligheten – den skriver jag i drömmen, i sömnen när allt som inte är skrivande har kopplats bort och jag fyller sida efter sida med ord som bara kommer ut ur mig i ett enda svep – ett flöde som aldrig stillnar – dialoger, miljöbeskrivningar och intriger, allt flätas samman till en romanoldcabin som det endast tar en dröm att skriva och medan jag drömmer fram min historia vet jag att det här är det bästa jag någonsin skrivit, att ingenting av det jag någonsin åstadkommit tidigare kan bli lika bra och äkta som det här.

I en av drömmarna befinner jag mig i en koja i en skog någonstans. Kojan är sval trots att solen steker på utanför och på golvet finns bara en enkel madrass där jag ligger och skriver och jag känner ingen hunger, ingen törst, inget behov av att prata med andra eller att lämna kojan för det är bara jag och mina papper, min penna och en historia som måste berättas – en historia som är för bra för att inte berättas och som det bara tar en dröm att skriva – men när jag vaknar, när jag rycks tillbaka till verkligheten så minns jag inte ett ord av vad jag skrivit, inte en karaktär, inte en enda del av handlingen, det enda jag vet är att jag aldrig kommer att kunna skriva lika bra som jag gör i drömmen.

Foto: iStock

Ditt röda hår

Sommarnatt. Till badplatsen vid campingplatsen går du för att svalka dig. Du har706173_26304144 varit här många gånger förut, dag som natt har du varit här, ensam, du vill vara ensam. I den fuktiga sanden har dagen lämnat spår, en badboll, en glasbit du aktar dig för att trampa på och du tänker: jag plockar upp den sen. Slänger den i papperskorgen när jag går härifrån.
Du klär av dig till badkläder, lägger ifrån dig tröja och byxor i sanden och vadar ut i vattnet och vattnet blir ett med dig och du blir ett med vattnet och du anar staden långt bort men du saknar inte staden och staden saknar inte dig och du njuter av ensamheten, av tryggheten i att vara trygg och du simmar allt längre ut, känner svaga underströmmar som vill åt din kropp, vill dra dig med sig åt sitt håll men du har kontroll, din kropp är stark, dina muskler spänns, arbetar för att föra dig åt ditt håll och du förundras över din egen kraft, att du glider fram så lätt här genom vattnet, att dina tankar känns lättare att tänka här än på land, dina tankar som blir till en enda och du tänker att tiden spelar ingen roll för just nu finns varken tid eller rum, allt bara är och allt är bara du, du som simmar, vattnet, himlen ovanför och stjärnorna men allt eftersom din kropp blir tröttare växer också längtan efter ditt hem, din säng, dina ännu icke drömda drömmar så du bestämmer dig för att du är nöjd för den här gången, för att simma tillbaka och det är nu du får syn på honom.
Det är nu du får syn på honom.
Han står där på stranden och väntar på dig.
Du vet inte vem han är, det enda du vet är att han väntar på dig, att han alltid väntat på dig. Att det alltid funnits någon som väntat på dig men som du inte väntat på och du tänker: jag stannar i vattnet tills han gått. Han tröttnar snart och du tänker: äsch! Sluta vara så rädd. Han tror att du är någon annan. Han vill bara fråga om vägen. Så du börjar att simma in mot land och vattnet som nyss var så svalkande är nu kallt som i en isvak och du tänker: titta inte åt hans håll. Ge honom inte uppmärksamhet men det är svårt att inte ge honom din uppmärksamhet där han står på stranden och väntar på dig och allt närmre kommer du honom, nu bottnar du, nu reser du dig ur vattnet, nu ångrar du dig, nu vill du tillbaka men din kropp gör inte som du vill, din kropp tar dig upp på land istället för tillbaka ut i det mörka, trygga och du böjer dig ner efter dina kläder som ligger där i sanden men din kropp den är hal som en ål och byxorna dom fastnar halvvägs upp till låren och din tröja den hamnar bak och fram och du ser honom hela tiden i ögonvrån, hur han närmar sig dig och du börjar att springa, runt i cirklar med honom efter dig springer du som i blindo men så får du syn på de upplysta husvagnarna en bit bort och du börjar att springa ditåt med honom efter dig, hans flåsande andetag i din nacke, hans famlande händer som hela tiden snuddar vid dig men det spelar ingen roll hur fort du springer för nu får han tag i dig, nu vräker han omkull dig och du blir liggande på mage med utsträckta armar som om du sträcker dig mot staden men staden är för långt bort och han för nära och du vill skrika men det kommer inget ljud från din mun och det är svårt att andas och nu sätter han sig ovanpå dig, nu sliter och drar han i dina kläder och du sparkas och fäktas som aldrig förr och ändå är det som om du inga krafter alls har kvar och du spottar och fräser, klöser och river i hans skinn, tänker: det är nu det händer. Det är nu det där som aldrig kunde hända händer mig och i ett ögonblick är det som om du släpper taget och är på väg att domna bort men så, du vet inte var kraften kommer ifrån, kanske kommer den från din egen botten, ditt eget slam och ogräs – din vredes skum – dina blommor och stjärnor för du lyckas slita dig loss och börjar att springa, först bara i cirklar men sedan, bort mot husvagnarna, bort mot husvagnarna springer du och han är efter dig och du hör röster, musik och du tänker: människor, människor, är det inte konstigt att människor kan ha så trevligt där borta när jag blir jagad bara några meter därifrån och du hör dig själva säga till människan som kommit för att möta dig, som sett dig, rädslans ansikte.
- Kan jag få vara här tillsammans med er en stund? Han där borta. Han…
Och du vänder dig om, ser honom stå där en bit bort och fastän du inte kan se hans ögon så vet du att han tittar på dig, att han flinar och du känner en hand på din axel, hör en röst som säger:
- Jag ringer polisen.
En telefonlur som trycks mot ett öra och du sjunker ihop i gräset. Du ser allt somcaravanred i en dimma och ändå så klart och tydligt. Blodet under dina naglar, hans blod, reporna på dina armar, ditt blod och du hackar tänder fast det är varmt och du känner smaken av någonting unket och metalliskt i din mun som av förruttnelse och fastän du helst av allt vill slippa se honom kan du inte låta bli att vrida på huvudet och se på honom där han står i mörkret, oförmögen att känna skuld, oförmögen att röra sig när två av dina räddare från husvagnen närmar sig honom, håller fast honom så att han inte kan smita och det är någon som pratar med dig nu, en röst som svävar någonstans ovanför ditt huvud.
- Hörru det är lugnt. Polisen är på väg. Han kan inte göra dig illa.
Men du tänker att han redan gjort dig illa, att han redan tagit en bit av dig som han aldrig kommer att kunna ge tillbaka men nu, sirener i fjärran, blå sirener i fjärran som kommer allt närmre, en bil som bromsar in, blinkande ljus och dörrar som öppnas och stängs, två poliser som kommer emot dig och du tänker: ni måste spärra in honom, han är farlig och du reser dig upp på vingliga ben, pekar åt det håll där han står och du ser att en av poliserna går bort mot honom, lugnt som om det inte alls vore bråttom och du kan inte rå för det men du gråter nu, hejdlösa tårar som strömmar ned för dina kinder och du känner en hand som klappar dig på axeln, klappar dig på axeln som om du vore ett gnälligt barn och inte en… inte en…
- Såja, såja. Det är bra nu. Situationen är under kontroll.
Och du vill säga nej det är den inte för han där, han där, jag måste, jag… och du tittar dit bort, ser att klungan av människor runt honom växer och du som står ensam kvar här med en polis och hans klappande hand på din axel och du hör en röst, ilsken och upprörd är den som om någon är arg där borta när det är du som borde vara arg men allt du känner är utmattning och tomhet, en längtan efter att få sova, drömlöst i ett mörker som varar under en mycket lång tid och du hör polisens röst långt borta fast han står så nära som vore du under vatten.
- Ja, dom kom visst bort ifrån varandra pojken och hans pappa. Men det ska inte hända igen. Allt är under kontroll nu.
Och du tänker: pojken? Vad snackar du om? Här finns ingen pojke och han som gjorde det, det var en man, en fullvuxen man, en stark och muskulös man som höll fast mig, en man som måste spärras in, inte få gå fri, en man som måste anmälas.
- Ja, jag vill göra… jag vill göra en polisanmälan, säger du och i samma stund som du säger det inser du att det är omöjligt, omöjligt och polisen han skrattar som om du just sagt något väldigt kul.
- Nej du. Nån polisanmälan rekommenderar jag dig inte att göra för det kommer ändå inte att leda någon vart för du förstår att pojken där borta han är inte riktigt som han ska och pappan… han letade visst förgäves efter sin son som försvunnit där på stranden där du var och så råkade han få syn på dig och blev nog lite betuttad, ja ditt röda hår blev nog lite för mycket för honom.
Ditt röda hår. Ditt röda hår som du färgade igår och du tänker: varför gjorde jag det? Varför färgade jag det inte brunt eller blont? Jag får skylla mig själv. Om jag aldrig hade färgat det skulle det aldrig ha hänt. Det är mitt eget fel. Mitt röda hår. Mitt röda hår!
- Vad gjorde du egentligen alldeles ensam där på stranden?
Polismannens röst igen, hård och anklagande.
- Jag…
Och du vänder dig om mot klungan av människor som om dom skulle kunna ge dig något vettigt svar men allt du ser just nu är hur klungan skingras, människor som rör sig åt olika håll, en pojke och en pappa åt det ena, dina räddare från husvagnen åt det andra, en omväg för att slippa möta dig igen, rädslans ansikte och polisen, den andra polisen som är på väg mot dig och du tänker: måtte han vara snällare än den andra men han ställer sig på flera meters avstånd från dig som om du utsöndrar gift, kanske utsöndrar du gift.
- Se så. Gå hem med dig nu. Ta en kopp te och kryp upp i soffan. Imorgon har du glömt det. Ingenting hände ju. God natt.
Men när du ska svara god natt som egentligen inte är något ord som passar sig att säga just nu får du inte fram ett ljud för din strupe snörs ihop och du får svårt att svälja, svårt att röra dig trots att du helst av allt bara vill hem och sjunka in i ett mörker men din kropp, den är som fastkedjad i marken där du står och du hör dämpade röster borta från husvagnen, musik som sätter igång att spela igen som om ingenting hänt, som om ingenting hänt men någonting har just hänt, allting har hänt!
- Se så rör på dig nu.
En knuff i din sida och du börjar att gå trots att dina ben är som gelé, trots att du glömt åt vilket håll ditt hem ligger.
- God natt då.
En röst bakom din rygg och det är med viss ansträngning du till slut lyckas få fram det ord som inte alls lämpar sig just nu.
- God natt.
För det blir ingen god natt, det kan aldrig mer bli någon god natt och du försöker intala dig själv att ingenting hände men du tänker: allting hände!
Så beger du dig härifrån åt det håll som kanske leder till ditt hem och det känns som i en dröm där man aldrig kommer någon vart och du längtar efter sömn, djup drömlös sömn i mörker, oändligt mörker för du glömmer inte.

Du glömmer inte.

*

Jag skulle önska att jag aldrig behövt skriva en text som denna. Jag skulle önska att denna text inte bygger på en verklig händelse som ägde rum för bara tre dagar sedan, en händelse som drabbade en människa som står mig väldigt nära och som av polisen uppmanades att inte anmäla det brott hen utsattes för. Men dessvärre speglar denna fiktiva text delar av den verklighet vi lever i.

© Text Erika Sjöö

© Bild iStock