Kan man lära sig att skriva?

Om att gå på skrivarskola och bli kritiserad för det i media. typewriter

Kan man lära sig att skriva? Den frågan ställdes i en debattartikel som publicerades i en norrländsk landsorttidning våren 2005 när jag och mina klasskamrater på en skrivarutbildning i Skåne just hade skickat ut vår antologi till bibliotek, journalister och andra runt om i Sverige.

Skribenten i debattartikeln var mycket upprörd. Det går minsann inte att lära sig att skriva. Det var denna antologi ett tydligt tecken på. Skrivförmåga är något som man föds med och har i blodet. Alla dessa skrivarutbildningar som skjuter upp likt ogräs ur marken – de krossar bara unga människor med författardrömmar, ruinerar dem, lurar dem och ger dem falska förhoppningar om att bli den nya tidens Shakespeare, Dostojevskij eller Strindberg. Kontentan av denna debattartikel var: Lägg ner landets skrivarskolor, du kan inte lära dig att skriva i en skolbänk och sluta dröm om att bli författare – du kommer ändå inte att lyckas.

Men jag gick inte på en skrivarutbildning för att bli författare. Jag gick där för att utveckla mitt skrivande, få några års möjlighet att bara ägna mig åt det som jag älskar mest samt att få den unika chansen att få ta del av andra människors skrivande, komma med konstruktiv kritik och bli konstruktivt kritiserad. Det var först flera år efter att jag slutat på utbildningen som drömmen om att bli utgiven på allvar grep tag i mig. Än har jag inte blivit författare. Än har jag inte ens skickat in någonting till något förlag även om jag vid skrivande stund arbetar stenhårt för att göra det – någon gång.

Var kommer denna förutfattade mening om att alla som går på skrivarskolor nödvändigtvis har en dröm om att bli författare? Ett brinnande intresse eller en passion för något måste väl inte nödvändigtvis resultera i en produkt som går att ta del av i det offentliga?

Sedan jag slutade på den där skrivarutbildningen för åtta år sedan har jag aldrig ångrat att jag gick där, aldrig ångrat att jag lånade pengar för att gå där. Nej, det är faktiskt bland de roligaste jag någonsin gjort. Om jag lärt mig skriva har jag ingen aning om. För vem bestämmer om jag kan skriva eller inte? Själv tycker jag ju att jag kan det hyfsat bra men att jag kan bli bättre.  Men för att bli utgiven är det någon annan som ska avgöra om jag kan skriva eller inte, om det jag gör är tillräckligt kommersiellt gångbart och intressant nog att vilja trycka. Vad en förläggare på ett förlag i slutändan tycker om min text eller inte har inte alls någonting att göra med skrivarskolans vara eller icke vara.

budapest

Jag och min klasskamrat och vän på en skrivarresa i Budapest våren 2005.

Strunta i vad skeptikerna har att säga. Följ din dröm och fortsätt skriva oavsett om du skriver för dig själv, för någon annan eller för bådadera!

Foto typewriter: iStock

Foto i Budapest: Rickard Örtegren

Tips på skrivarutbildningar som jag hört ska vara bra.

- Nordens folkhögskola. Biskops Arnö.

- Fridhems folkhögskola.

- Skurups folkhögskola (har själv gått den)

- Österlens folkhögskola

- Författarskolan i Lund (Lunds universitet)

- Litterär gestaltning – Akademin Valand. Göteborgs Universitet

Lista med skrivarkurser på folkhögskolor i Sverige

Vad är en slöjdorm?

Om att vakna upp med ett märkligt ord. sewingmachine

I dagarna ska jag börja planera för min nya roman som jag ska skriva i sommar. Jag ska åka till den landsort där handlingen utspelar sig, gå omkring där, fotografera lite, sätta mig ner någonstans och se om några nya idéer utöver de jag redan har kommer till mig. Jag ska börja skissa lite på ett synopsis.

I morse, kanske någonstans mellan dröm och vakenhet funderade jag på vad romanen ska heta. Det är inget jag brukar göra men just i morse gjorde jag det och det första ord som kom upp var slöjdorm.

Vad är en slöjdorm?

Jag tror aldrig jag skrivit ordet någon gång innan, ens sagt det och ändå får jag en stark känsla av att ordet är betydelsefullt för handlingen i berättelsen, som om det inte är en slump att det var just det ordet som kom till mig. Kanske kom det någonstans från mitt undermedvetna. Vem vet vad som rör sig i vårt undermedvetna.

Den första bild jag får i huvudet när jag tänker på en slöjdorm är ett barn som envist försöker att sy en orm i syslöjden men det går inte särskilt bra för nålen i symaskinen krånglar och sedan när bomullen ska fylla djuret så att det blir mjukt och gosigt åker den ut både här och där där nålen och sömmen missat att ta i tyget.

Ska jag googla ordet?

 Eller förstör jag någonting då?

Jag gör det. Kan inte låta bli. Men inte blir det många träffar på slöjdorm, knappt några alls. Jag får nog helt enkelt fundera vidare på vad en slöjdorm kan vara för något och på vilket sätt den kan ha betydelse i storyn.

Kanske kommer jag att använda mig av en slöjdorm – kanske inte. Kanske ångrar jag mig och syr någonting annat istället.

Foto: iStock

Passar på att länka till Debutantbloggen där en kille som snart ska ge ut en bok bloggar om hur han höll sitt skrivande hemligt.

Nu smäller det!

Vad läser du i dag?

Själv har jag precis börjat på Donna Tartts nya Steglistan (mycket lovande) men kunde naturligtvisfarmer inte motstå frestelsen att köpa Joyce Carol Oates nya tegelsten De fördömda när jag insåg att också den kommit ut i pocket (Handlar visst också om en människa som försvunnit – och en förbannelse)

Kan man läsa två böcker parallellt?

Eller finns det en risk att historier och karaktärer blandas ihop för mycket? Ja, så att det nästan blir som en tredje berättelse?

Här kan du läsa SVD:s recension av Steglistan

Foto: iStock, Erika Sjöö

bild

 

 

Den hemliga stigen

Om att inspireras av skog och mark.

I en skog inte alls lika stor som jag minns den går vi omkring och du håller dinpath hand i min och jag min i din och det har inte regnat på flera dagar, det är knastrigt och torrt, hett i luften och du frågar mig vad jag letar efter och jag svarar inte men du frågar mig en gång till och då ger jag efter.
- En hemlig stig, säger jag.
För jag är övertygad om att det trots allt finns en sådan här någonstans i den här skogen som jag känner så väl.
Jag har bara inte hittat den ännu.

Så brukade vi gå omkring min farmor och jag i den lilla skogen på bergsknallen intill villorna, letandes efter en stig som inte fanns, som skulle leda fram till en solig glänta, en liten badsjö eller någonting annat men när vi aldrig fann den försökte farmor få mig på andra tankar.
- Någon gång hittar vi den. En annan gång. Nu går vi till kiosken och köper sega ormar och varsin skraplott.
Det är så här jag minns det.
Kanske var det aldrig så det var.

Skogen har alltid lockat mig, inspirerat mig i mitt skrivande. Som barn vistades jag ofta i skog och nära vatten då mina farföräldrar så gott som levde i och av naturen och när de inte var i skogen så såg de till att ta med sig den hem. Om somrarna var hela köket fullt av skog, av svampkorgar med gyllengula kantareller som jag åt av i smyg och av hinkar med blåbär och lingon som det kokades saft på och bakades pajer av. Men från skogen följde också annat med. Små kryp, larver, löv och barr. Sådant som irriterade, rensades bort och spolades undan i avloppet.

När jag inte var i skogen drömde jag om den. Övertygad om att den ruvade på många hemligheter, platser som fanns där någonstans men som bara var väldigt svåra att nå.

Jag letar än idag efter en hemlig stig.
Efter någonting annat,
jag vet fortfarande inte vad.

I mitt skrivande återvänder jag gärna till skogen. Jag går på små stigar, dricker vatten ur bäckar, vadar genom höga ormbunkssnår och undviker liksom mina karaktärer att gå in på den hemliga stigen för i berättelsen har den hemliga stigen plötsligt förvandlats till en otäck plats. Ja, hela skogen förvandlas stundtals till en farlig plats där jag går vilse, blir jagad, trampar i bålgetingsbon, sjunker ner i kärr och tar skydd under granar som mest gör mig illa med sina stickande barr.

Bara två gånger går jag in på den hemliga stigen i berättelsen.
Nu vet jag vad som finns bortom dess slut.
Det visste jag inte riktigt när jag började skriva.
Kanske är det en plats mitt emellan verklighet och fantasi.

Vad som finns mitt emellan verklighet och fantasi är ännu höjt i dunkel.

Boktips med fina skogs- och naturskildringar

- Ronja Rövardotter av Astrid Lindgren

- Musselstranden av Marie Hermansson

- Vägen till Bålberget av Therese Söderlind

- Märit av Ing-Marie Eriksson (också intressant med anledning av att författaren är en av få svenska författare som blivit dömd för tryckfrihetsbrott)

- Svampkungens son av Marie Hermansson

Foto: iStock

Karaktärer

Om att skapa karaktärer och leva med dem.

Karaktärer. Var kommer de ifrån? En fråga som jag då och då ställer till mig själv utan attberlin2 ha något svar på. Ibland känns det som om de kommer inifrån mig själv. Ibland utifrån. Ibland kanske från båda hållen. Karaktärer är skapelser, en slags fantasifoster men somliga av dem tycks ändå så levande. Som om de trots allt finns därute någonstans. Som om de är människor som ber om att få bli berättade om. Jag vet att jag hittat en bra karaktär när denne biter sig fast i mig, när jag biter mig fast i denne, när jag inte kan sluta tänka på denne och denne kanske inte kan sluta tänka på mig, när jag tänker dennes tankar, när delar av mig blir den, när jag ber om att få bli berättad om, när vi inte släpper taget om varandra,

när vi lever sida vid med vandra.

Jag tror inte att karaktärer är eller bör vara helt förutbestämda och förutsägbara. Visst kan man ge dem vissa egenskaper strax innan man ska börja skriva om dem men efter ett tag får karaktären ett eget liv, en egen röst och det är inte alltid som karaktären gör som du vill, kanske till din glädje, kanske till din besvikelse, men vem är det egentligen som bestämmer över berättelsens fortsatta gång? Du eller karaktären?

De karaktärer som inte kommer till mig brukar jag forma utifrån en rad olika omständigheter. Det kan vara något jag läst, en karaktär jag stött på i en annan bok och som jag fascineras av så mycket att jag måste, bara måste skriva om någon som liknar denne, en människa jag känner mycket bra eller någon jag är nyfiken på, en människa som jag en gång kände eller en människa som jag aldrig riktigt förstår mig på.

Jag skriver aldrig om mig själv – kanske om någon som liknar mig lite grann men aldrig om mig själv. Mig själv känner jag ju. Nej, jag vill skriva om andra människor. Människor som gör saker jag kanske aldrig skulle göra, säga saker jag kanske aldrig skulle säga eller tänka saker jag kanske aldrig skulle tänka. Människor som jag kanske inte riktigt förstår mig på men som jag vill förstå. Det är dem jag vill utforska. Lära känna. Gå in i. Uppslukas av.

”Den tyranniske fadern” (nej det är inte bara männen som är av ”ondo” i mina berättelser) i mitt romanprojekt ”Undervattensdjur” (läs utdrag ishadowman inlägg nedan) är en av dem. Men kanske är han inte så tyrannisk egentligen? Det är berättarrösten som framställer honom som en känslokall och ond om vartannat kärleksfull och empatisk person. Men kan man lita på berättarrösten?

Hur som. ”Den tyranniske fadern.” Du har mött honom i teve och på film, sätt fotografier av honom, anhållen för att ha hållit sina barn fängslade i en källare, du har kanske hört talas om honom i din bekantskapskrets, du har kanske tänkt: hur kunde han?

Det var så jag tänkte när jag skulle forma den karaktär som är pappa till de två systrar jag skriver om. Jag ville ta reda på vad som händer med en människa som går så långt att hen spärrar in sitt eget barn, som fråntar sig ansvaret att skydda den som mest av allt behöver skydd.

Och nej – man behöver inte tycka om sina karaktärer.

En av de andra karaktärerna i romanen (hon som spärras in och småningom försvinner spårlöst) är en tuff, viljestark och uppkäftig person. Hon går emot traditionella könsmönster, låter ingen annan sätta sig på henne och vägrar att  börja på den hushållsskola som hennes pappa tjatar på henne att göra. Redan i tidig ålder upptäcker hon att pojkar och flickor uppfostras annorlunda på grund av sitt kön och skapar därefter ett upproriskt tjejgäng i klassen. Hon stjäl pengar och småprylar, hamnar i slagsmål och ljuger om det mesta som kommer i hennes väg.

Hon är allt som jag inte var.

Kanske är hon också allt jag ville vara.

Mina tips för att skapa bra karaktärer:

  • Till en början: tänk igenom vad det du vill skriva om egentligen handlar om. Vilka ska vara med i berättelsen? Skriv ner deras eventuella namn och allt annat som du kommer på om denna person. Till exempel: personegenskaper, tidigare händelser i livet, intressen et cetera. Tänk på dina karaktärer ett bra tag. Lev med dem lite. Känn på dem. Vad lever de för liv? Allt behöver inte vara bestämt från början. När du väl börjar skriva kommer du kanske upptäcka att de formar sig själva på ett naturligt och trovärdigt sätt.
  • Om du skriver dialog. Var inte så petig med den i början. Dialog går alltid att slipa på.
  • Låt dig inspireras av människor du känner, känt eller kanske bara träffat flyktigt. Sno lite av deras egenskaper och blanda med någon annans.
  • Tänk på att karaktärer är som vilka människor som helst (eller inte). De kan vara både dumma och snälla, ljuga, säga taskiga saker och bete sig som dig.
  • Läs mycket och låt dig inspireras av andra karaktärer. Att kopiera rakt av är ingen hit men ja… jag tror att ni förstår vad jag menar.

Foto: Kvinna i Berlin. Erika Sjöö

Foto: Skugga. iStock

Romanutdrag 2

girlJag har under de senaste dagarna upplevt ett visst motstånd inför att skriva och stundtals tvingat mig själv att göra det trots total avsaknad av inspiration och motivation. Jag har också ”drabbats” av något annat som händer mig då och då – nämligen ett tillstånd där jag upplever att jag inte hittar några ord. Men det brukar gå över inom ett par dagar som tur är och jag brukar tänka att ibland är varken kroppen eller själen i balans för att skriva helt enkelt. Under kvällen satte jag mig ner och läste hundra sidor av det jag hittills skrivit och till min stora förvåning var det inte lika kasst som jag hade föreställt mig. Därför bjuder jag på ytterligare ett romanutdrag. Denna gång är det själva inledningen i romanen och i och med att jag publicerar denna så tar jag nu en liten bloggpaus i ett par dagar för att riktigt ordentligt gå in i skrivarbubblan. Nästa vecka är jag tillbaka igen och då ska det bland annat handla om karaktärer och om att inspireras av naturen.

På återseende!


Sylvi

Minnet öppnar sig

Min syster försvinner en mycket varm och vindstilla dag i juli. Det är jag somfields2 släpper ut henne ur huset. Det är jag som frigör henne där hon ligger fastkedjad i sängen. Godisbilen har varit här hos oss för några dagar sedan och jag har roffat åt mig i dess baklucka. Jag är inte som min syster när det gäller sötsaker, hon spar medan jag äter upp och i den skål som står på det lilla nattygsbordet intill henne ligger de karameller som jag köpte åt henne häromdagen. Nu har de smält i värmen, stelnat och bildat en stor klump. Än så länge står jag bara här i dörröppningen och tittar på henne, än så länge har jag inte släppt henne fri.
Hon ber mig komma närmre och jag sveper med blicken över hennes fastkedjade kropp, på det röda ärret som löper tvärs över hennes handled, på de grumliga trötta ögonen och de sönderbitna, torra läpparna.
Jag är inte som min syster när det gäller någonting alls.
- Snälla Sylvi. Bara en liten stund. Jag lovar att komma tillbaka.
Jag tar några steg längre in i rummet. Det är så varmt den här dagen, i det är rummet men fönstret går inte att öppna eftersom far har spikat igen det.
- Ta lite av mitt godis nu. Snälla Sylvi. Jag lovar att komma tillbaka. Jag ska bara gå ner till postlådorna och vända om. Jag kommer inte att vara en stygg flicka den här gången. Jag lovar.
Jag går fram till bordet med skålen och rör vid den stela klumpen av karameller. Slickar på ett av fingrarna och i ögonvrån ser jag hur Majvor, min galna och vilda syster som tycker om att skrika och gråta därute i skogen om nätterna ler. Våra blickar möts. I hennes ögon finns inte längre det gröna ljus som jag alltid sett finnas där och det gör ont i mig. Ont för att det blivit så här. Ont för att vår far tvingades göra så här.
Jag minns doften av brandrök i hennes hår den där natten när hon kröp ner hos mig, klamrade sig fast vid mig och jag som nästan slutade andas. Den där oron för att hon skulle släppa taget, värmen som spred sig genom hela min kropp och rädslan för att jag skulle råka väcka henne när hon väl somnat.
Nu ligger hon där i fars säng på övervåningen och hon luktar ingenting, håret livlöst och ögonen grumliga. Det är som om dagarna i det här rummet har tagit ifrån henne allt som en gång var hennes. All den färg som hon en gång hade har bleknat bort i det här rummet. Nästan genomskinlig är hon där hon ligger i sin ljust blå skjortklänning med den tunga kedjan över kroppen. Magrat har hon också eftersom hon vägrar att äta av den mat som far kommer upp med varje morgon och kväll.
Den lilla vindsdörren i väggen gnisslar plötsligt till. Jag försöker låtsas om att jag inte blir rädd.
- Lilla Sylvi. Han är inte farlig men han kan bli farlig om han inte får som han vill. Å vet du vad han allra helst vill just nu?
Jag skakar på huvudet.
- Han vill att jag ska få gå på en kort promenad ner till postlådorna. Ser du att dörren står öppen? Vet du varför?
Jag skakar på huvudet fast jag vet vad hon ska säga.
- Det är för att Vindsmannen nyss har varit här.
- Han finns inte. Det där är bara lögn.
- Å vet du vad han sa?
Jag skakar på huvudet.
- Han sa att om jag inte får komma ut en sväng idag så kommer något hemskt att hända. Dig.
Jag tittar på den lilla dörren i väggen. Anar mörkret därinnanför. Minns hur hon flera gånger låst in mig där. Hur jag legat därinne på helspänn och väntat på att den där Vindsmannen skulle komma smygande nedför trappan. Men han kom aldrig.
- Lilla Sylvi. Gör nu som jag säger och släpp ut mig bara för en stund. Du får kedja fast mig sen igen. Jag tror inte att farsan satt dit kedjorna så hårt. Oduglig som han är.
Säg inte så om far vill jag säga men någonstans vet jag att vår far är en oduglig karl. Att det här huset som han låter oss bo i egentligen tillhör någon annan, att han jobbar hårt åt en sträng bonde, att han inte bryr sig om att tvätta av sig ordentligt efter slakt och därför alltid kommer hem med blod och jord under naglarna och det sorgligaste av allt, att han förlorade sin hustru Annika, vår mor, i en lunginflammation. Av hennes minns jag ingenting. Det sägs att det är mitt fel att hon dog. Att sjukdomen kom till hennes kropp när jag föddes.
- Stå nu inte där och se så fånig ut Sylvi. Släpp loss mig. Annars kommer Vindsmannen och tar dig.
Så jag gör som hon säger. Jag lutar mig fram över henne, rör vid den kalla kedjan, lyfter på den och känner att den inte alls är lika tung som den ser ut men far har lindat runt den i den ena sängstolpen och det tar en liten stund innan jag fattar hur jag ska göra för att få bort den och när jag väl gör det så är det snabbt gjort och plötsligt ligger hon där utan någon kedja över sig. Hon ser förvånat på sina händer, händerna som nu är fria och hon ser på sin kropp, kroppen som hon nu kan röra men när hon ska maka sig upp går det trögt och hon måste göra några försök innan hon lyckas.
- Se så oduglig han är, säger hon och skrattar.
När hon reser sig upp vacklar hon till och måste hålla i mig för att inte falla. Sedan drar hon åt skärpet hårt i midjan och jag lägger ifrån mig kedjan på golvet.
- Glo nu inte så där Sylvi. Det är faktiskt modernt att vara spinkig nuförtiden.
Men jag kan inte låta bli att betrakta min syster som står här i rummet och är fri att gå ner till postlådorna och hem igen nu. Min syster som gått från att vara besvärlig tonåring till att bli en galen människa medan jag fortfarande bara är ett litet barn som ännu inte blivit någonting alls.
Hon drar fingrarna genom det långa, trassliga håret. På golvet ligger kedjan som en död orm.
- Man måste väl få vara lite fin även om man bara ska gå ner till postlådorna och vända om?
- Du lovar väl att komma tillbaka?
Min syster böjer sig ner framför mig, rufsar om mig i håret, ler och långsamt tycker jag mig se hur den gröna färgen med de gula små stänken i kommer tillbaka.
- Lilla Sylvi. Jag lovar. Du ska få kedja fast mig sen igen.
Och så går vi ned för trappan till hallen, fram till ytterdörren som redan stårbrokenshoes öppen och hon går ut på farstubron, sträcker på sig och springer ut på gräset där hon gör en liten piruett.
En sista gång vänder hon sig om mot mig och hon är så blek i solen där hon står.
Barfota.
- Följ nu inte efter mig Sylvi. Jag måste få känna på friheten själv. Den lilla jag får.
- Okej.
Men min röst den hörs knappt i den elektriska värmen.
- Bra. Vänta här. Jag kommer snart tillbaka.
Men hon kommer inte tillbaka.
Jag får inte kedja fast henne igen.
Jag ser henne gå nedför vägen, passera kohagen och den hemliga stigen som viker in till vänster och försvinna bakom backkrönet.
Länge står jag här på trappan och väntar på att hon ska komma tillbaka. Men hon kommer aldrig tillbaka. Jag går jag in i huset, sätter mig i kökssoffan och väntar på att far ska komma hem och ge mig stryk. Går in i finrummet där han förvarar sin radioapparat i ett hörn. Det är den finaste pryl han någonsin ägt. Det kommer sällan något ljud ur den där apparaten och när det väl gör det så får vi andra inte höra på. Jag vill röra vid den där apparaten. Skruva på rattarna och lyssna på främmande människors röster från fjärran. Men jag vågar inte. Far skulle märka att jag varit där och kladdat med mina klibbiga fingrar.
Så går jag mellan finrum och kök hela kvällen och undrar varför hon inte kommer tillbaka.
Hon kommer aldrig att komma tillbaka.
För en stund slutar mitt hjärta att slå. Jag lägger handen på bröstet och känner efter. Det finns ingenting därinne. Mitt hjärta som far säger är ett så gott hjärta finns inte längre för jag har släppt ut Majvor ur huset. En människa som är sjuk och galen och som inte borde få gå fri därute på vägarna.
Jag sitter i kökssoffan när far kommer. När han sliter av sig flanellskjortan, slänger ifrån sig den på golvet och öppnar skafferidörren.
- Det finns sockerkaka, säger jag. Jag har bakat åt dig.
Far grymtar något till svar, tar fram kakan, river loss en bit och trycker in den i munnen. Han stirrar på mig medan han tuggar. Smulor flyger åt alla håll. Sakta börjar det nog gå upp ett ljus för honom.
- Hon är väl där uppe?
Jag svarar inte. Tittar åt ett annat håll. Mot fönstret där jag snart ska få syn på henne komma gående ute på vägen.
Men hon kommer inte.
Än finns det tid för henne att komma tillbaka.
Hon kommer aldrig att komma tillbaka!
- Jag sa, hon är väl där uppe?
Nu blir det fart på far. Nu rusar han uppför trappan mot övervåningen där sängen står tom och kedjan ligger på golvet som en död orm.
Min syster är tretton år den dagen hon försvinner.
Jag är sju.

*

Vindsmannen kom till mig i natt i en dröm. Han satt i sitt hörn av vinden,snow  hopkrupen och med böjt huvud medan hans röst väste i mitt öra. Den sa: Hon lever! Och jag tror att han har rätt. Jag vet att han har rätt, har alltid vetat, att hon lever, att hon aldrig dog den där varma vindstilla dagen för så många år sedan. Det var länge sedan vi sågs  Vindsmannen och jag. Jag har aldrig berättat om honom för någon liksom jag aldrig berättat om min försvunna syster, min far och bror som jag övergav eller om larverna. De som förföljer mig och alltid har gjort sedan jag bröt med mitt förflutna. En av dem dök upp idag. Den låg där på lakanet i sängen när jag vaknade och när jag närmade mig den bruna lilla kroppen för att plocka upp den försökte den att smita undan men jag krossade den mellan fingertopparna och spolade ner den i toaletten som jag alltid gör. En gång klagade min mans dotter på att hon hittat en mängd larver som jag lämnat efter mig när jag sov på ett av hennes exklusiva lakan och jag låtsades bli chockad och äcklad. Men jag är van.
Larverna har alltid funnits där. De kommer till mig ibland. Söker upp mig för att påminna mig om det som en gång var.
Hur ska jag någonsin kunna glömma det som en gång var? Hittills har det bara varit som ett minne av ett minne. Men nu. Jag har börjat minnas mer och mer.
Ur minnet tränger flera minnen fram.
Mitt minne öppnar sig.
Jag vill veta vart hon tog vägen. Jag har under hela mitt liv, med undantag för vissa perioder då jag lyckats tränga undan henne, undrat vart hon försvann den där heta vindstilla dagen, grubblat och haft ångest men det är inte förrän nu som jag bestämt mig för att ta reda på vart det blev av henne, min syster Majvor som jag frigjorde ur fångenskapen när jag var liten och dum nog att inte förstå att jag inte borde ha släppt ut henne.
Jag är ensam hemma. Vankar av och an från rum till rum i ett stort hus som är mitt hem men som ändå ter sig så totalt främmande. Alltid har gjort.
Min man är bortrest. Kommer inte tillbaka igen förrän långt senare i vår. Nu är det strax efter jul. Långa, grå vinterdagar och jag har bestämt mig för att en gång för alla ta reda på vad som hände min syster. För att jag saknar henne. För att jag tror att jag fortfarande älskar henne. I julklapp fick jag ett stort skåp med förgyllda handtag formade som lejonhuvud. Jag bryr mig inte ett dugg om det där skåpet. De enda materiella ting som jag bryr mig om just nu är de föremål som ligger på diskbänken framför mig.
Det mystiska fotografiet, den oframkallade kamerarullen och boken.
Lasses bok.
Min brors.
Häromdagen när jag var på biblioteket så stod den plötsligt där. Lars Henrikssons samlade fotografier. Från barnsben till vuxen. Jag rodnade när jag lånade den och rodnaden förföljde mig hela vägen hem.
Jag har inte vågat öppna den än. Jag har en känsla av att sanningen kan finnas där bland min brors samlade fotografier. På framsidan en bild av honom där han står med sin kamera runt halsen. En liten parvel och ett underbarn på samma gång. Bertils och Sivs så fantastiskt begåvade pojke som redan vid fem års ålder kunde ta bilder som en mästerfotgraf. Men vem är det som tagit bilden av honom där han ler så stolt in i någon annans kamera? Kan det vara jag? Kan det vara jag, hans bittra och ondsinta syster, som till slut gick med på att ta en bild av honom? Jag minns inte. Men mitt minne öppnar sig.
Jag tittar ut genom fönstret. På vår trädgård. På swimmingpoolen som är full av snö och på en smaklös tomte i plast som min man envisades med att importera hem från något annat land. Dyr var den också. Naturligtvis var den det. Fast man lika gärna kunnat köpa en exakt nästan likadan på någon billigaffär här så skulle min man prompt ha just den där tomten.
Nu står han bara där och ser mest sorgsen och vilsen ut.
Jag står ofta vid det här fönstret. Jag står här och väntar på att hon ska dyka upp därute i vår trädgård, barfota i snön, i sommargräset iklädd den ljust blå skjortklänningen med skärpet hårt åtdraget i midjan. Hon är sig lik. Ingen tid har passerat i hennes liv när jag släpper in henne i mitt hus, när jag leder in henne i salongen och låter henne sitta framför den öppna brasan så att hon blir varm om de stelfrusna fötterna.
- Så gammal du har blivit Sylvi, säger hon och i den ena mungipan leker ett litet leende.
- Jo jag vet, säger jag och drar fingrarna genom mitt grånande hår.
Nej, jag förstår att hon inte kommer att dyka upp där ute i vår trädgård, barfota i snön, iklädd den ljust blå klänningen med skärpet hårt åtdraget i midjan. Nej, jag förstår att hon inte kommer att söka upp mig. Ja, jag förstår att det är jag som måste söka upp henne.
Jag plockar upp det mystiska fotografiet från diskbänken. Det är Lasse som hartelephone tagit det. Jag som stulit det. En bild som togs flera år efter att hon försvunnit men där hon ändå syns. Bakifrån. Långt bort i bilden. På vägen som ledde till och från vårt hus. På vägen där jag såg henne den allra sista gången.
Hur är det möjligt?
Är det ens hon?
Det kan jag ju inte veta. Men visst liknar det henne bakifrån. En rakryggad lång gestalt med håret utslaget över en mager rygg. Bortvänd så att betraktaren inte ska kunna se hennes ansikte. En spökflicka? En rymling som kom tillbaka men som aldrig gav sig till känna?
Jag har haft det här fotografiet hos mig ända sedan jag stal det från min bror. Inte brytt mig om det förrän nu. Nu när minnet börjat öppna sig.
Nu plågar det här fotografiet mig. Så många gånger jag varit på väg att bränna upp det i den öppna spisen eller slängt det i soporna för att sedan plocka upp det igen.
Jag kan inte göra mig av med det.
Jag kan inte göra mig av med henne!
Hon kommer till mig i drömmarna. Sveper förbi mig på stan, står strax bakom mig i kön. Hon är någon av flickorna som kommer in i mitt klassrum, förklädd bakom ett tjockt lager smink och i moderna kläder. Jag väntar mig alltid att hon ska vara någon av de nya eleverna varje gång det är dags för terminsstart. Att hon ska sätta sig i någon av bänkarna och titta på mig uppkäftigt med sina gröna ögon. Jag har väntat så länge nu. Men hon kommer aldrig. Jag har letat efter hennes krumelurer till bokstäver bland prov och inlämningsuppgifter, granskat skolkataloger för att få syn på hennes ansikte.
Men hon finns ingenstans.
Min syster gick upp i rök den där sommardagen och någon kropp, vare sig levande eller död, har aldrig någonsin hittats.
Vart tog hon vägen?
Fastnade hon bara som en skugga, ett minne av det som en gång var på min brors fotografi? På den där vägen som ledde till och från vårt hus. Det hus som vi bara hade till låns. Det hus som min far slet så hårt för att ha råd att bo i.
Som jag älskat den där mannen.
Som jag hatat honom.
Nu är han mig likgiltig.
Jag vet inte om han lever längre. Om Siv lever längre. Jag sade för länge sedan upp kontakten med dem liksom jag bröt med min bror.
Min bror.
Min älskade bror.
Jag plockar upp det tredje föremålet från diskbänken. Den oframkallade filmrullen. Också den stal jag från honom. Men det fick han aldrig reda på. Helt plötsligt fick jag syn på den där den låg i en kartong i källaren när jag storstädade häromdagen och det hettade till om kinderna när jag mindes.
Min bror. Som jag avundades och älskade så. Som jag stal ifrån och klådde upp när ingen annan såg. Bertils och Sivs så fantastiskt begåvade fotografpojke. Om några dagar, när jag mints klart, ska jag låta framkalla den här rullen. Öppna boken med min brors samlade fotografier.
Jag har en känsla av att sanningen kan finnas i allt det här, av att den här historien kommer att handla mer om min syster än om mig, mer om hennes känslor än om mina och om fars som det aldrig gick att lita på.
Jag ska ta reda på vart hon försvann.
Vi ska mötas igen, min syster och jag.
Låt mig bara våga minnas först. Det där som är historia och nutid på samma gång.

Text © Erika Sjöö

Bild: iStock

Romanutdrag 1

Bjuder på ett utdrag ur romanen ”Undervattensdjur” som jag skriver just nu. Detta avsnitt utspelar sig i slutet av den första delen där berättarjaget är nio år och just har fått ett syskon, en bror som hon inte alls önskat sig eftersom allt hon vill är att få tillbaka sin syster som varit spårlöst försvunnen sedan två år tillbaka. Men när barnet väl kommer är det gränslös kärlek hon får uppleva. Relationen till pappa Bertil och styvmamma Siv är dock ganska spänd.

*

Bertil får som han vill. Det blir en liten pojke. Han kommer till oss i slutet av maj babyshandmånad, inlindad i en liten filt och han är så liten att jag först inte vågar röra vid honom, rädd för att han ska gå sönder men när han väl ligger där i mina armar så har jag svårt att lämna ifrån mig honom.
Han är det finaste jag någonsin sett. Det absolut märkvärdigaste i hela världen där han ligger i spjälsängen i mitt rum.
Min bror.
Min Lasse.
Till en början är jag mest förstummad. Sitter bara där på golvet och tittar på den lille som sover så lugnt bakom gallret. Men ibland möts våra blickar, rör vid varandra och i hans spegelblanka bottenlösa ögon finns solen och himlen, skogen och åkrarna, vattnet och undervattensdjuren och där finns hon för ibland får jag en skymt av henne som en skugga som drar förbi, en skrattande mun eller en stöddig blick.
Siv säger att Lasse är ett onormalt tyst och lugnt barn. Hon säger att små bebisar ska skrika och gråta och jag tänker att Lasse är som skogen året om. Det är bara när han är hungrig eller har någon krämpa som han ger ifrån sig höga ilskna ljud och jag vet att det är samma sak med skogen. Att den skriker och gråter när den är hungrig, när den suktar efter regn eller när någon gjort den illa som bonden när han går omkring med sitt gevär och skjuter hej vilt efter allt som rör sig.
När Lasse ska matas vid Sivs bröst får jag inte vara med. Då får jag vänta vid spjälsängen tills den lilla bäddas ner igen och jag vill att det ska vara ljust i rummet så att Lasse ska få se en bit av världen utanför men då säger Siv att gardinen i fönstret prompt ska vara neddragen och att ljuset kan skada den lille ögon.
Om nätterna ligger jag i min utdragslåda och lyssnar på den lilles andetag. Jag tänker att om jag råkar somna så kommer de små andetagen att tystna, den lille att dö så därför håller jag mig vaken. Hela nätter igenom och jag ligger här och lyssnar på andetagen som fyller hela rummet.
Med tiden ger Lasse ifrån sig mer och mer ljud. Han jollrar och dreglar med munnen och jag jollrar och dreglar lite tillbaka. Då tittar Siv på mig som om jag vore knäpp men det bryr jag mig inte längre om. Det enda jag bryr mig om är min bror. Den enda jag bryr mig om är min bror. Siv verkar tycka att det är bra. Hon låter mig lyfta upp honom, pussa på honom och klappa honom på rumpan när han måste rapa. Ibland kommer det vitt skum ur hans mun men det torkar jag bara bort med en kökshandduk och när det är dags att byta blöja visar Siv mig hur jag ska göra. Själv sitter hon mest därute i en solstol som Bertil köpt åt henne, läser böcker och bläddrar i tidningar som verkar mer intressanta än det barn som nyligen kommit ut ur hennes kropp. Bertil säger att hon måste få vila.   Bertil har alltid sagt att hon måste få vila.
Jag släpper inte Lasse ur sikte. Sover han om eftermiddagarna så vaktar jag honom där han ligger och slumrar bakom gallret, gråter han så lyfter jag upp honom och tröstar honom, skriker han så ropar jag försiktigt på Siv att hon ska komma in och i ögonvrån ser jag hur den lille glupskt dricker av den mjölk som sägs komma ut ur Sivs bröst.
Den lille är det finaste som finns.
Den lille är det fulaste som finns. Jag har nog aldrig tidigare sett något så fult i hela mitt liv. Liten och skrynklig och skär som en gris är han men när jag badar honom blir han hal som en ål om kroppen och de små vecken slätas ut.
- Lilla, lilla Lasse så liten och ful du är, sjunger jag för honom och det är samma sång som hon brukade sjunga för mig när jag var liten.
Jag är nog fortfarande själv rätt liten men jag känner mig så stor, så vuxen när jag är med Lasse.
Jag ska alltid vara med Lasse för i hemlighet är det jag som är hans riktiga mamma.
För varje dag blir hans ögon allt mer gröna. Gröna som hennes och jag tänker att det är för att hon är med oss hela tiden samtidigt som hon är där ute i den stora vida världen och gör allt det där som hon aldrig fick göra när hon var här och när Lasse blir tillräckligt stor så ska jag berätta för honom om hans hemliga syster, ta med honom ut på upptäcktsfärd liksom hon brukade ta med mig och jag ska visa honom den hemliga stigen, ättestupan och sjön där en ängel räddade oss från att gå igenom isen en gång.
Med tiden är det nästan bara jag som tar hand om Lasse, som lyfter upp honom ur sängen om morgnarna, som nattar honom om kvällarna när Bertil och Siv sitter i finrummet och dricker sötsliskiga drinkar och lyssnar på kriget i radion medan jag försiktigt stryker honom över kinden och över håret som är så mjukt, nästan som fjäderdun.
Sjunger för honom.
- Lilla, lilla Lasse så liten och söt du är.
Och den lille sluter sina ögon. Försvinner in i den värld som bara är hans och där jag inte får komma in.
En dag kommer Bertil hem med en sprillans ny barnvagn. Den kommer inte från Frälsningsarmén och inte heller från bondens. Nej, det är en helt ny vagn som inget annat barn ännu har legat i. Luktar gott gör den också. Jag sniffar på den som en hund och Siv blänger på mig som om jag verkligen vore en gammal byracka. Alltid lyckas hon få syn på mig när jag beter mig som konstigast.
Bertil ler stolt mot barnvagnen där vi står i trädgården. Klappar på den med händer som är så rena från blod och jord nuförtiden.
- Så att du och Lasse ska kunna gå på upptäcktsfärd. Nu är han tillräckligt stor för att få följa med dig ut Sylvi, säger han och stoppar in en rejäl klump snus innanför läppen.
Dricker gör han inte längre men han snusar och Siv hon tjuvröker. Står där uppe vid redskapsskjulet i skogskanten och bolmar när hon tror att jag inte ser henne. Fimpar i en gammal syltburk som hon inte bryr sig om att tömma och snart är den full av små äckliga fimpar och otäck grå aska.
Bertil går in i huset för att hämta den lille som sover i spjälsängen och när han kommer tillbaka sover den lille fortfarande i hans breda armar och Bertil stoppar varsamt ner barnet i vagnen, lägger ett täcke över honom så att inte ska frysa i sommarvärmen. Ovanför Lasses huvud dinglar en liten skallra. Bertil visar mig hur jag ska dra suffletten upp och ner beroende på vilket väder det är. Är det sol kan suffletten vara nedfälld, vid regn måste den vara uppe.
Idag är det sol. Inte ett moln på himlen och det är hett och vindstilla precis som den där dagen.
- Gå nu ut och gå en stund med din bror men gå inte på tok för långt bort bara, säger Bertil och spottar ut snusen i gräset men ångrar sig genast, böjer sig ner och plockar upp den igen för gräset ska vara fint nuförtiden, välklippt liksom blommorna skulle vara välskötta den där tiden när hon var som galnast och vildast.
- Hur långt har jag lov att gå? säger jag.
- Du är stor nog att veta hur långt bort du inte får gå, säger Bertil och slinker ner med handen i skjortfickan för att göra sig av med snusklumpen.
- Ja det är jag, säger jag och tittar på Lasse som ler lite i sömnen.
Aldrig ska jag släppa blicken från Lasse.

En hälsning från det förgångna

Kom över några riktigt gamla vykort från 1800-talet och förra seklets början och mitt i dag.bild 2(1) Frimärkspostade, handskriva hälsningar om ”tack för senast, att hinna med tåget i sista stund, promenader i det stiliga månskenet och långa sjukhusvistelser i Tranås.” Alla påminner de om en svunnen tid. Om den där tiden när allting var svartvitt som min pappa så envist försökte tuta i mig. Om den där tiden när kvinnor ännu inte hade rösträtt, när kvinnor till slut fick det och när man kallade varandra för fru och fröken och herr.

Kanske kan några av dessa vykort komma till användning i mitt skrivande någon gång. Vem vet?

Nedan en liten hälsning från det förgångna.

Till Fröken Agda Bergström i Nyby-Bruk

Kära Agda!

Hjärtligt tack för senaste sällskapet och fröjder  hoppas du kom lyckligt och väl hem i går i det stiliga månskenet.

Tusen kära hälsningar

från din vän.

bild 3

bild(3)

En hälsning till fru Olga Hansson i Stockholm.

 

Kedjebrev

Om att använda sig av fiktiva brev i sitt skrivande. Del II.

Det är något smått otäckt med kedjebrev. Är det inte? Hur fredliga och välvilligachain de än är formulerade så finns där ändå alltid en hotfull ton som går att läsa mellan raderna. Eller snarare handlar det kanske mer om hur mottagaren ställer sig till brevet. Jag vet inte hur vanligt det är med kedjebrev idag. Kanske finns det andra typer av kedjebrev såsom namninsamlingar och bedrägeriförsök på internet än de brev som uppmanade mig som liten att inte bryta den vänskapliga kedjan.

Som barn på nittiotalet fick jag då och då kedjebrev. Handskrivna eller skrivmaskinstextade pappersark som skulle kopieras, skrivas under och skickas vidare till minst si och så många för annars… ”Skicka vidare detta brev till minst tio kompisar annars blir det inte fred på jorden” eller ”Detta brev kommer ursprungligen från Amerika och ska skickas vidare från land till land så kopiera och sprid vidare till minst åtta av dina vänner så kommer alla dina önskningar att gå i uppfyllelse” eller ännu otrevligare ”Om du inte skickar vidare detta kedjebrev till alla dina vänner så kommer olycka, sjukdom och död att drabba dig inom kort” (Nja, riktigt så bisarrt kanske det inte var men jag vill minnas att det någon gång dök upp ett brev där hemma som inte var så skojsigt att få) Hur som. Det var både ärofyllt och jobbigt att få kedjebrev. Ärofyllt för att jag var utvald, jag var en i kedjan som skulle länka samman alla människor på hela jordklotet. Jobbigt för att jag kanske inte alls skulle lyckas komma på så många vänner att skicka vidare brevet till eller för att det var lite irriterande att behöva be någon av päronen att ta fram den gamla rossliga skrivmaskinen. Igen. Samt att be om ett frimärke. Igen.

I min roman ”Undervattensdjur” som jag håller på att avsluta nu får huvudkaraktären Sylvi som tonåring ett hotfullt kedjebrev. Hon är ensam, trivs med att vara ensam, har just bestämt sig för att lägga sin barndom bakom sig, sagt upp kontakten med sin familj och vill blicka framåt när ett brev dyker upp som från det förflutna. Men ingenting skrämmer längre Sylvi. Det är motgångarna som gjort henne stark och när brevet kommer ögnar hon bara igenom det en gång, rynkar på näsan, knölar ihop det till en liten boll som hon slänger i avfallshinken under diskbänken. Hade hon läst det en gång till hade hon kanske blivit skrämd. Men ingenting skrämmer längre Sylvi.Inte ens hennes halvt mörka, halvt ljusa förflutna som hela tiden rör sig som en skugga bakom henne. Jagar henne.

Liksom det förra fiktiva brevet som jag skrev i det senaste inlägget finns inte heller detta anonyma kedjebrev att läsa någonstans i berättelsen. Brevet finns bara med som en symbol. Kanske är det trots allt så att Sylvi borde ha skickat vidare brevet… Jag vet uppriktigt sagt inte heller vem som skrivit det. Jag bara anar. Men jag leker med tanken på exakt vad som kan ha stått i det. Det är ju så roligt att skriva fiktiva brev!

 

Hej, bulb

Detta är ett kedjebrev. Om du inte skriver under och skickar vidare detta brev till tretton personer som du känner väl så kommer du att drabbas av motgång efter motgång i ditt framtida liv. Gör nu inte som jag tror att du gör: rynka på näsan, knöla ihop brevet till en liten boll och släng det i avfallshinken under diskbänken. Jag har drabbats av olycka efter olycka och det vet du. Du förstår att jag har aldrig tagit kedjebrev på allvar och nu sitter jag här i ett mörkt rum, dag ut och dag in. Det var länge sedan jag såg solen, snön. Det var länge sedan jag kände någon röra vid mig, det var länge sedan det hände någonting överhuvudtaget. Jag tror att du kan se mig framför dig. Jag tror att du vet vem jag är. Jag ger dig en ledtråd. Ett ord: vibration. Ja, nu vet du ju. Jag ger dig ett råd: Du ska inom fem dagar ha skickat vidare detta brev till tretton personer som du känner väl. Hur du ska hinna lära känna så många människor på så kort tid? Det är inte mitt problem. Jag försöker bara rädda det som räddas kan.

Undertecknat L

Ps: Jag är ingen snäll människa längre.

Usch, det där brevet blev inge vidare trevligt och inte heller blev det ett typiskt kedjebrev. Brevskrivaren passade bara på att utnyttja fenomenet för att få uppmärksamhet. Jag vet ju att den eventuelle brevskrivaren egentligen är en snäll människa. Fortfarande. Karaktären är bara så frustrerad, så trött på att ha blivit särbehandlad och missförstådd i hela sitt liv. Så nu ropar hon på hjälp, nu ber hon om att bli sedd.

I nästa inlägg får det allt bli ett lite trevligare brev.

Kanske ett kärleksbrev.

På återseende / Erika

Ps: Jag är fortfarande en ganska snäll människa.

Foto: iStock

Några frågor:

Har du någon gång på något sätt använt dig av brev i ditt kreativa skrivande? Om ja – på vilket sätt?

Har du läst någon brevroman som du vill rekommendera?

Skriv gärna och berätta!