Gamla idéer får nytt liv

Om att vilja mycket men sakna en historia att berätta.

arable

Foto: iStock

Året var 2005 och jag gick på en skrivarutbildning i Skåne. Våren hade just kommit, körsbärsträden stod i blom och jag låg under ett träd på skolområdet med ett skrivblock i gräset framför mig när en idé började ta form.

Jag ville skriva en roman. Jag ville att den skulle handla om två systrar. Jag ville att den skulle heta Undervattensdjur och utspela sig i en tid som skulle kunna kallas tidlös. Jag ville skriva om ett spårlöst försvinnande och jag ville att det skulle vara en av systrarna som försvann. Jag kunde dock inte komma på varför och inte heller vart. Det enda jag visste var att jag ville skriva om två systrar, ett försvinnande och om saknad. Huvudkaraktären, den andra systern skulle vara den som blev lämnad kvar. I ovisshet. Ständigt grubblande, sökande efter den som bara gick ut genom dörren för att ta en kort promenad ner till postlådorna för att aldrig komma tillbaka hem igen.

Jag ville mycket.

Jag skrev några sidor men till min besvikelse fick mina karaktärer inga särskilda personlighetsdrag. De verkade så spretiga, blanka och så pratade de på precis samma sätt. Jag hittade helt enkelt inte fram till vilka de var och bestämde mig för att lämna dem.

Men någonstans inom mig måste de ändå ha levt kvar för nio år senare kom en av systrarna tillbaka till mig. Den äldsta, hon som försvinner kom först. Till sitt sätt är hon envis, ambivalent, stark och skör på samma gång, orädd och smått galen. Hon trotsar regler, könsmönster och står upp för de som hon uppfattar som svaga runt omkring henne. Hennes lillasyster däremot, berättarjaget visar sig däremot vara en blyg, introvert och allvarlig flicka som växer upp i skuggan av sin äldre syster.

I två månader funderade jag på systrarna. På varför den äldre en sommardag försvinner spårlöst och på var de blir av henne och småningom började en berättelse, en uppväxtskildring med inslag av olika händelser som leder fram till själva försvinnandet och tiden efteråt att ta form.

Det var dock någonting som saknades. Någonting, en detalj, vad vet jag som gör att berättelsen lyfte och jag funderade lite till.

I samma veva som jag gick och funderade jobbade jag på en nyhetsbyrå. En kollega berättade för mig om en händelse som hon aldrig kommer att glömma. Det var någon gång på 90-talet och en äldre kvinna ringde vid upprepade tillfällen in till byrån för att försäkra sig om att en dödsolycka på väg xx inte hade inträffat nu ”ikväll”.

Av någon anledning bet sig detta fast i mig direkt. En kvinna som ringer till en nyhetsbyrå för att försäkra sig om att det som förmodligen redan hänt en gång inte ska hända en gång till och jag visste med en gång att händelsen med dödsolyckan och den oroliga kvinnan skulle vara med i berättelsen om systrarna.

Men på vilket sätt skulle de vara kopplade till varandra?

Jag funderade ett tag till, provade olika scenarier och hittade ganska snart en förklaring varav jag började skriva ett synopsis.Det är så jag jobbar när jag skriver. Jag utgår från händelser som har hänt, skulle kunna ha hänt eller händelser som bara kommer till mig utan att jag riktigt förstår var de kommer ifrån.

Jag väver samman.

Hur jobbar ni andra som skriver? Vore intressant att veta!

Den där våren 2005 hade jag en dröm om att skriva en roman men jag hade varken historien, förmågan eller drivkraften att göra det. Jag fortsatte att skriva noveller och nöjde mig med det i nio år till.

Här är jag nu. Det är vår och historien om systrarna är klar. Berättelsen tog tre månader att skriva och resultatet elva kollegieblock. Jag skriver alltid för hand. Någonting annat skulle jag inte kunna tänka mig för det är som om datorn bromsar in mitt kreativa flöde i ett första skede. Vid skrivande stund har jag just börjat mata in text från kollegieblock sju i min dator. Det kan tyckas tråkigt och monotont att bara sitta och mata och mata men tro mig: det är ett utmärkt sätt att redigera sin berättelse på.

kollegieblock

Foto: Erika Sjöö

Jag har alltid velat ge ut en bok. Det har jag velat ända sedan jag lärde mig att skriva och fick upp ögonen för böcker. När jag var tolv år blev jag utnämnd till klassens ”författargök” vilket både generade mig och gjorde mig lite stolt. Men jag har ingen brådska med att bli utgiven (om jag ens blir det någon gång, det är ju svårt det här med att bli författare) Men när jag känner att min roman är klar på riktigt så kommer jag att skicka in den till några utvalda förlag.

Jag är beredd på att bli refuserad. Det måste man vara.

Har du en idé som du vill bygga vidare på men upplever att du fastnat? Jäkta inte. Jag tror inte att man kan skriva ”bara för att”. Vänta hellre lite till. Ja, kanske flera år om det så krävs. Tids nog växer kanske den där idén som du har vidare inom dig. Men om den inte gör det då? Tja, skriv något helt annat.