Hela lägenheten full av papper

Över hela mitt hem ligger den utspridd. imageMin roman som jag stundtals älskar – stundtals hatar, mitt evighetsprojekt och min källa till både glädje, kreativitet och oro. Häromdagen frågade jag mig själv: vad är det på TV ikväll? En fråga jag inte ställt på månader för jag har, utöver nyheterna, inte haft varken lust eller tid att unna mig ett teveprogram men när jag väl slog på dumburken den kvällen visades det givetvis inget kul…

Åskovädret fick mig att skriva en novell

Härommorgonen vaknade jag av ett åskoväder. En stund låg jag bara där ochthunder tittade på blixtarna som lyste upp rummet, lyssnade till mullret och smällarna som tycktes befinna sig alldeles ovanför mitt hus. Sedan slöt jag ögonen och framför mina inre ögon började ett annat rum ta form, ja det var som en scen som öppnade sig sakta där detaljerna framträdde allt eftersom och hela rummet badade i ett orange sken och rummet tycktes vara högt beläget i flervåningshus för det vittnade ett gardinlöst fönster som vette mot andra höga byggnader om. Framför fönstret stod ett skrivbord med en hög stapel av böcker på och i ena hörnet av rummet stod en säng där det låg en liten pojke som liksom jag lyssnade till åskan och jag såg honom framför mig när han svingade sina ben över sängkanten och i sin pyjamas med små fotbollar på gick bort till skrivbordet och fönstret och tittade ut mot en himmel som var gult färgad.

Vem var han? Vad gjorde hans föräldrar? Hade de också vaknat av åskan? Varför var himlen gul?

Jag tror inte att jag var helt klarvaken när jag började väva vidare på berättelsen om pojken och åskan. Snarare var det som om jag befann mig i något slags mellanläge – mellan dröm och verklighet men när jag några timmar senare vaknade på riktigt fanns berättelsen om pojken och åskan kvar inom mig och det var bara att börja skriva.

Så för omväxlings skull och mitt i redigeringsarbetet av min roman har jag nu skrivit en novell som jag kommer att publicera här på bloggen inom kort.

Mina drömmars roman

Min bästa roman skriver jag inte i verkligheten – den skriver jag i drömmen, i sömnen när allt som inte är skrivande har kopplats bort och jag fyller sida efter sida med ord som bara kommer ut ur mig i ett enda svep – ett flöde som aldrig stillnar – dialoger, miljöbeskrivningar och intriger, allt flätas samman till en romanoldcabin som det endast tar en dröm att skriva och medan jag drömmer fram min historia vet jag att det här är det bästa jag någonsin skrivit, att ingenting av det jag någonsin åstadkommit tidigare kan bli lika bra och äkta som det här.

I en av drömmarna befinner jag mig i en koja i en skog någonstans. Kojan är sval trots att solen steker på utanför och på golvet finns bara en enkel madrass där jag ligger och skriver och jag känner ingen hunger, ingen törst, inget behov av att prata med andra eller att lämna kojan för det är bara jag och mina papper, min penna och en historia som måste berättas – en historia som är för bra för att inte berättas och som det bara tar en dröm att skriva – men när jag vaknar, när jag rycks tillbaka till verkligheten så minns jag inte ett ord av vad jag skrivit, inte en karaktär, inte en enda del av handlingen, det enda jag vet är att jag aldrig kommer att kunna skriva lika bra som jag gör i drömmen.

Foto: iStock

Ditt röda hår

Sommarnatt. Till badplatsen vid campingplatsen går du för att svalka dig. Du har706173_26304144 varit här många gånger förut, dag som natt har du varit här, ensam, du vill vara ensam. I den fuktiga sanden har dagen lämnat spår, en badboll, en glasbit du aktar dig för att trampa på och du tänker: jag plockar upp den sen. Slänger den i papperskorgen när jag går härifrån.
Du klär av dig till badkläder, lägger ifrån dig tröja och byxor i sanden och vadar ut i vattnet och vattnet blir ett med dig och du blir ett med vattnet och du anar staden långt bort men du saknar inte staden och staden saknar inte dig och du njuter av ensamheten, av tryggheten i att vara trygg och du simmar allt längre ut, känner svaga underströmmar som vill åt din kropp, vill dra dig med sig åt sitt håll men du har kontroll, din kropp är stark, dina muskler spänns, arbetar för att föra dig åt ditt håll och du förundras över din egen kraft, att du glider fram så lätt här genom vattnet, att dina tankar känns lättare att tänka här än på land, dina tankar som blir till en enda och du tänker att tiden spelar ingen roll för just nu finns varken tid eller rum, allt bara är och allt är bara du, du som simmar, vattnet, himlen ovanför och stjärnorna men allt eftersom din kropp blir tröttare växer också längtan efter ditt hem, din säng, dina ännu icke drömda drömmar så du bestämmer dig för att du är nöjd för den här gången, för att simma tillbaka och det är nu du får syn på honom.
Det är nu du får syn på honom.
Han står där på stranden och väntar på dig.
Du vet inte vem han är, det enda du vet är att han väntar på dig, att han alltid väntat på dig. Att det alltid funnits någon som väntat på dig men som du inte väntat på och du tänker: jag stannar i vattnet tills han gått. Han tröttnar snart och du tänker: äsch! Sluta vara så rädd. Han tror att du är någon annan. Han vill bara fråga om vägen. Så du börjar att simma in mot land och vattnet som nyss var så svalkande är nu kallt som i en isvak och du tänker: titta inte åt hans håll. Ge honom inte uppmärksamhet men det är svårt att inte ge honom din uppmärksamhet där han står på stranden och väntar på dig och allt närmre kommer du honom, nu bottnar du, nu reser du dig ur vattnet, nu ångrar du dig, nu vill du tillbaka men din kropp gör inte som du vill, din kropp tar dig upp på land istället för tillbaka ut i det mörka, trygga och du böjer dig ner efter dina kläder som ligger där i sanden men din kropp den är hal som en ål och byxorna dom fastnar halvvägs upp till låren och din tröja den hamnar bak och fram och du ser honom hela tiden i ögonvrån, hur han närmar sig dig och du börjar att springa, runt i cirklar med honom efter dig springer du som i blindo men så får du syn på de upplysta husvagnarna en bit bort och du börjar att springa ditåt med honom efter dig, hans flåsande andetag i din nacke, hans famlande händer som hela tiden snuddar vid dig men det spelar ingen roll hur fort du springer för nu får han tag i dig, nu vräker han omkull dig och du blir liggande på mage med utsträckta armar som om du sträcker dig mot staden men staden är för långt bort och han för nära och du vill skrika men det kommer inget ljud från din mun och det är svårt att andas och nu sätter han sig ovanpå dig, nu sliter och drar han i dina kläder och du sparkas och fäktas som aldrig förr och ändå är det som om du inga krafter alls har kvar och du spottar och fräser, klöser och river i hans skinn, tänker: det är nu det händer. Det är nu det där som aldrig kunde hända händer mig och i ett ögonblick är det som om du släpper taget och är på väg att domna bort men så, du vet inte var kraften kommer ifrån, kanske kommer den från din egen botten, ditt eget slam och ogräs – din vredes skum – dina blommor och stjärnor för du lyckas slita dig loss och börjar att springa, först bara i cirklar men sedan, bort mot husvagnarna, bort mot husvagnarna springer du och han är efter dig och du hör röster, musik och du tänker: människor, människor, är det inte konstigt att människor kan ha så trevligt där borta när jag blir jagad bara några meter därifrån och du hör dig själva säga till människan som kommit för att möta dig, som sett dig, rädslans ansikte.
- Kan jag få vara här tillsammans med er en stund? Han där borta. Han…
Och du vänder dig om, ser honom stå där en bit bort och fastän du inte kan se hans ögon så vet du att han tittar på dig, att han flinar och du känner en hand på din axel, hör en röst som säger:
- Jag ringer polisen.
En telefonlur som trycks mot ett öra och du sjunker ihop i gräset. Du ser allt somcaravanred i en dimma och ändå så klart och tydligt. Blodet under dina naglar, hans blod, reporna på dina armar, ditt blod och du hackar tänder fast det är varmt och du känner smaken av någonting unket och metalliskt i din mun som av förruttnelse och fastän du helst av allt vill slippa se honom kan du inte låta bli att vrida på huvudet och se på honom där han står i mörkret, oförmögen att känna skuld, oförmögen att röra sig när två av dina räddare från husvagnen närmar sig honom, håller fast honom så att han inte kan smita och det är någon som pratar med dig nu, en röst som svävar någonstans ovanför ditt huvud.
- Hörru det är lugnt. Polisen är på väg. Han kan inte göra dig illa.
Men du tänker att han redan gjort dig illa, att han redan tagit en bit av dig som han aldrig kommer att kunna ge tillbaka men nu, sirener i fjärran, blå sirener i fjärran som kommer allt närmre, en bil som bromsar in, blinkande ljus och dörrar som öppnas och stängs, två poliser som kommer emot dig och du tänker: ni måste spärra in honom, han är farlig och du reser dig upp på vingliga ben, pekar åt det håll där han står och du ser att en av poliserna går bort mot honom, lugnt som om det inte alls vore bråttom och du kan inte rå för det men du gråter nu, hejdlösa tårar som strömmar ned för dina kinder och du känner en hand som klappar dig på axeln, klappar dig på axeln som om du vore ett gnälligt barn och inte en… inte en…
- Såja, såja. Det är bra nu. Situationen är under kontroll.
Och du vill säga nej det är den inte för han där, han där, jag måste, jag… och du tittar dit bort, ser att klungan av människor runt honom växer och du som står ensam kvar här med en polis och hans klappande hand på din axel och du hör en röst, ilsken och upprörd är den som om någon är arg där borta när det är du som borde vara arg men allt du känner är utmattning och tomhet, en längtan efter att få sova, drömlöst i ett mörker som varar under en mycket lång tid och du hör polisens röst långt borta fast han står så nära som vore du under vatten.
- Ja, dom kom visst bort ifrån varandra pojken och hans pappa. Men det ska inte hända igen. Allt är under kontroll nu.
Och du tänker: pojken? Vad snackar du om? Här finns ingen pojke och han som gjorde det, det var en man, en fullvuxen man, en stark och muskulös man som höll fast mig, en man som måste spärras in, inte få gå fri, en man som måste anmälas.
- Ja, jag vill göra… jag vill göra en polisanmälan, säger du och i samma stund som du säger det inser du att det är omöjligt, omöjligt och polisen han skrattar som om du just sagt något väldigt kul.
- Nej du. Nån polisanmälan rekommenderar jag dig inte att göra för det kommer ändå inte att leda någon vart för du förstår att pojken där borta han är inte riktigt som han ska och pappan… han letade visst förgäves efter sin son som försvunnit där på stranden där du var och så råkade han få syn på dig och blev nog lite betuttad, ja ditt röda hår blev nog lite för mycket för honom.
Ditt röda hår. Ditt röda hår som du färgade igår och du tänker: varför gjorde jag det? Varför färgade jag det inte brunt eller blont? Jag får skylla mig själv. Om jag aldrig hade färgat det skulle det aldrig ha hänt. Det är mitt eget fel. Mitt röda hår. Mitt röda hår!
- Vad gjorde du egentligen alldeles ensam där på stranden?
Polismannens röst igen, hård och anklagande.
- Jag…
Och du vänder dig om mot klungan av människor som om dom skulle kunna ge dig något vettigt svar men allt du ser just nu är hur klungan skingras, människor som rör sig åt olika håll, en pojke och en pappa åt det ena, dina räddare från husvagnen åt det andra, en omväg för att slippa möta dig igen, rädslans ansikte och polisen, den andra polisen som är på väg mot dig och du tänker: måtte han vara snällare än den andra men han ställer sig på flera meters avstånd från dig som om du utsöndrar gift, kanske utsöndrar du gift.
- Se så. Gå hem med dig nu. Ta en kopp te och kryp upp i soffan. Imorgon har du glömt det. Ingenting hände ju. God natt.
Men när du ska svara god natt som egentligen inte är något ord som passar sig att säga just nu får du inte fram ett ljud för din strupe snörs ihop och du får svårt att svälja, svårt att röra dig trots att du helst av allt bara vill hem och sjunka in i ett mörker men din kropp, den är som fastkedjad i marken där du står och du hör dämpade röster borta från husvagnen, musik som sätter igång att spela igen som om ingenting hänt, som om ingenting hänt men någonting har just hänt, allting har hänt!
- Se så rör på dig nu.
En knuff i din sida och du börjar att gå trots att dina ben är som gelé, trots att du glömt åt vilket håll ditt hem ligger.
- God natt då.
En röst bakom din rygg och det är med viss ansträngning du till slut lyckas få fram det ord som inte alls lämpar sig just nu.
- God natt.
För det blir ingen god natt, det kan aldrig mer bli någon god natt och du försöker intala dig själv att ingenting hände men du tänker: allting hände!
Så beger du dig härifrån åt det håll som kanske leder till ditt hem och det känns som i en dröm där man aldrig kommer någon vart och du längtar efter sömn, djup drömlös sömn i mörker, oändligt mörker för du glömmer inte.

Du glömmer inte.

*

Jag skulle önska att jag aldrig behövt skriva en text som denna. Jag skulle önska att denna text inte bygger på en verklig händelse som ägde rum för bara tre dagar sedan, en händelse som drabbade en människa som står mig väldigt nära och som av polisen uppmanades att inte anmäla det brott hen utsattes för. Men dessvärre speglar denna fiktiva text delar av den verklighet vi lever i.

© Text Erika Sjöö

© Bild iStock

 

Regnet smattrar mot rutan…

imageMedan jag jag ligger här och redigerar i en säng på landet. I horisonten mullrar åskan som ett krig. Det får mig att tänka på alla som dött och dör just nu, i ett bombanfall, en raketattack, på människor som aldrig ska vakna upp igen, på liv som slås i spillror, hus som raseras, aldrig ska byggas upp igen, på ännu ett hjärta som slutar slå, ännu en grav som måste grävas, på de som går in i gränder för att söka skydd, när det inget skydd finns att få.

Tavlans hemliga budskap

Tavlan på bilden har funnits i min släkt sedan ingen vet hur länge. Ingen vet varbild(14) den kommer ifrån, vem som målat den, på vilken vägg den har suttit eller vem som skrivit den bleknade texten strax nedanför blommotivet. Också på baksidan av tavlan finns ett blad med en text som med sina inledande ord Snäll Johanna för mina tankar till ett brev men också denna text är svår att tyda eftersom pappret spikats fast. Är det ett brev eller bara ett pappersblad vilket som helst som satts dit för att skydda tavlans motiv? Vems händer har spikat fast dessa enkla träbitar som bildar formen av ett fängelsegaller? Min förhoppning är att texten innehåller ett hemligt budskap till eftervärlden. Någonting om en människa jag inte känner till, en händelse, ett öde, en känsla eller kanske en hemlighet. Men för att komma åt detta eventuella hemliga budskap måste jag våga bända loss de simpla träbitar som skyddar det från eftervärldens nyfikna ögon, giriga händer.

Vågar jag?

Vill jag?

bild(12)

 

Romanen är med mig överallt…

på stranden och i tunnelbanan, på picknicken och utflykten, frukosten och lunchen.bild(11) En bunt papper på trehundra sidor som när de spottades ut ur skrivaren såg fräscha och välstrukna ut har nu förvandlats till något som mest liknar en C-uppsats där författaren i fråga sliter sitt hår av frustration.

För några dagar sedan blev jag ”klar” med min roman men att säga att den är klar är långt ifrån rätt för just nu känns det som den aldrig kan bli klar för det är som om jag sågar sönder den i tusen bitar, sågar sönder mig själv i tusen bitar.

Det känns som ett evighetsprojekt.

Överallt hittar jag fel och brister. Om det inte är dialogen som är för stel och platt så är det avsaknad av känslor hos berättarjaget eller brist på miljöbeskrivningar. Jag stryker och lägger till. Gör noter och kladdar i marginalerna. Men jag antar att det är så det ska vara, att det här är en del av njutningen även om det stundtals känns plågsamt, meningslöst och hopplöst.

Mitt huvud sprängs av alla tankar och idéer.

Jag måste hålla ut. Skriva om, stryka och lägga till. Gå in i mina karaktärer igen, bli mina karaktärer igen, fånga in dem, hålla i dem hårt för just nu känns det som om de rör sig i periferin, som om de retas med mig, håller sig undan och bara halvt ger sig till känna.

Från och med i dag är det en timmes redigering om dagen som gäller. Jag måste vara disciplinerad nu! Jag är inte den som ger upp…

(Å inte känns det bättre att parallellt med redigeringsarbetet läsa Donna Tartt som skriver som en… ja, jag vet inte vad…ett geni. Men jag har å andra sidan lagt märke till att hon triggar igång min inspiration riktigt ordentligt och håller glöden uppe)

Tack för att det finns sådana fantastiska författare!

To become a good writer you must be a good reader

En syster som aldrig försvinner

Det är någon gång i början av nittiotalet och färjan på det öppna havet är på väg1152277_90340870 till farmors land. Vi ägnar vår tid åt spelautomater, åt att fylla deras giriga gap med de pengar som de alldeles nyss spottade ut. Jag skyggar undan för fylltrattar och andra märkliga människor. Jag är rädd för mycket nu för tiden, gömmer mig intill farmor som verkar van, farmor som är en tuff dam där hon står i sina högklackade skor och fyller spelautomaternas hungriga munnar med de mynt som de nyss fräste ur sig. På andra sidan havet väntar farmors familj. Hennes systrar. Den som är frisk och den som är sjuk. Den friska tycker jag om. Den sjuka har jag aldrig träffat. Bara hört talas om. Att någonting hänt med hennes huvud som gjort att hon inte kan prata, inte kan röra sig. Imorgon ska vi besöka henne på äldreboendet där hon bor. Jag vill inte att imorgon ska komma. Jag är rädd för farmors syster.

Men imorgon kommer och vi står här på parkeringsplatsen utanför den barackliknande byggnad där systern bor och jag vägrar att släppa mammas hand, vägrar att gå dit in. Ser stumt på när farmor och pappa och alla de andra lugnt går bort mot byggnaden som om de inte alls bor någon gammal och sjuk därinne och det är med ett dunkande hjärta jag till slut ger med mig och följer med in till den människa som är min farmors syster.

Hon sitter därinne i ett rum med fördragna gardiner. De andra är nära henne, jag håller mig hela tiden i bakgrunden. Här slutar mitt minne. Här vet jag inte längre vad som sker i det här rummet där det luktar lite underligt som av ålderdom och sjukdom och någonting annat. Det enda jag vet är att jag inte pratar med den kvinna som är min farmors syster men att det inte är henne jag egentligen är rädd för. Nej, det är den sjukdom som tagit hennes tal och rörelseförmåga, det fängelse hon vistas i som skrämmer mig.

Kort efter besöket går farmors syster bort. Med tiden bleknar minnet av henne. Hon faller inte helt i glömska men jag tänker inte särskilt ofta på varken henne eller vistelsen i det där rummet den där sommardagen någon gång i början av nittiotalet. Jag vet inte mycket om farmors syster. Det sägs att hon var en mycket snäll människa. Att hon brukade komma och hälsa på sin syster, min farmor som flydde efterkrigstidens Finland för ett liv i Sverige, när hon fortfarande hade krafter kvar att röra sig. Nu är också min farmor borta men i mitt minne lever hon vidare. Ja, hon är i mig och runt mig. Hon är överallt.

Men hennes syster. Jag var helt säker på att vi aldrig mer skulle mötas men där hade jag fel för en gång till möts vi igen.

I en dröm.

I drömmen är jag tillbaka i det där rummet med fördragna gardiner. Min farmor ärflukered också här. Ser på mig med det ansikte hon hade innan hon blev gammal och sjuk.
- Kom nu ska jag visa dig någon, säger hon och tar min hand och så går vi in i ett annat rum intill och där är hon, min farmors syster och mitt hjärta dunkar men inte av rädsla den här gången utan av nyfikenhet och glädje över att än en gång få träffa farmors syster.
Hon sitter där i en soffa och hon ser på mig med varma, kloka ögon. Framför sig på ett bord ligger det en hög med spelkort.
- Det här är min syster, säger farmor med stolthet i rösten och visar på soffan, att jag ska sätta mig ner bredvid damen som sitter där och som verkar så nyfiken på att lära känna mig. Sitt nu ner och prata en stund så kommer jag tillbaka sen.
Och jag blir lämnad ensam kvar här i rummet med farmors syster och vi pratar om både ditt och datt men jag minns inte riktigt om vad. Det enda jag vet är att farmors syster är en underbar människa. Jag kan inte förklara det bättre än så. Farmors syster är en underbar människa. Snäll och empatisk, klok och varm. Så plockar hon upp högen med spelkort och radar upp några av korten på bordet framför sig.
- Nu ska jag visa dig hur jag brukar lägga patiens, säger hon.

Och tiden där i rummet förflyter samtidigt som den bleknar bort och farmorsSONY DSC syster tycks försvinna in som i en vitaktig dimma och jag vill inte att hon ska försvinna, vill stanna kvar, vill aldrig gå härifrån men jag vet att vi måste lämna varandra nu, att tiden för besöket är ute och när jag slår upp ögonen vet jag med ens att jag aldrig kommer att glömma henne. Att hon aldrig kommer att blekna bort som hon en gång gjorde. Jag kliver upp ur sängen och går ut till min släkting som väntar på mig i köket med frukosten och jag berättar för henne om min underliga dröm, frågar henne, fast jag redan anar svaret, om farmors syster tyckte om att lägga patiens.
- O ja. Hon älskade att lägga patiens, säger min släkting och ler.

Hela dagen tänker jag på farmors syster. Jag tänker att en syster kan förändras och dö men aldrig riktigt försvinna för det finns starka band som vi inte kan se men ändå röra vid, känna av. Jag är glad för att jag än en gång fick träffa dig. Kanske kommer jag någon gång att skriva om dig eller om någon som liknar dig.

Jag glömmer dig inte.

Foto: iStock

Släktgård och gråtpåse

Någonstans på det småländska höglandet ligger det en 1700-tals gård med vitabild 1(4) knutar och snickarglädje. På den här gården arbetade mina förfäder hårt för att få det att gå runt. De slet med jorden och djuren, bad för bra väder så att skörden skulle bli bra och för att… ja vad hoppades de mer på? Vilka var de? Vad drömde de om? Hur skyddade de sig mot kylan när den kom? Mot mörkret som slukade dem om vintern? Hade de några hemligheter? Vad pratade de om vid middagsbordet? Jag vet inte så mycket om den här gården liksom jag inte vet vilka personer som bodde och arbetade på den men jag har hört att det ska finnas en hel del dokumenterat material bevarat någonstans. Material som kanske bara ligger och väntar på att få bli upptäckt någon gång. Fotografier, brev och dagböcker. Material som kanske kan ligga till grund för den fiktiva berättelse jag någon gång vill skriva om den här platsen och människorna som vistades på den. Något som är en aning sällsynt med denna gård är att den under majoriteten av tiden ägts och styrts av kvinnor. Vilka var dessa kvinnor? Hur såg deras liv och öden ut? Jag hoppas att jag någon gång kan få lära känna dem genom fotografier, brev, anteckningar och dagböcker. Jag hoppas att jag någon gång får möjlighet att skriva deras historia.

Till den här gården kom min farfar när han var i tjugoårsåldern. Han kom hit förbild 2(4) att arbeta eftersom hans släktingar behövde hjälp med skötsel av djur och mark. I drängstugan bosatte han sig tillsammans med sin något äldre bror. Vad pratade de om när de bodde där? Lagade de mat tillsammans på järnspisen som än idag står kvar? Drömde de sig ut i världen? Till andra platser än den här? När jag och min syster övernattar i den här stugan tittar vi på prylarna som än idag finns kvar, på en gammal sekretär som inte är helt olik den som spelar en central roll i min nuvarande roman, bläddrar i gamla tidningar och pratar om vilka människorna på tavlorna föreställer. Jag beundrar den vackra tapeten med papegojmotiven och får sedan veta att den inte alls har hängt där så länge. Hur såg väggarna ut när farfar bodde här? Var här lika ombonat och varmt som det är här nu eller var här kallt och trist?

Jag gillar att lyssna på släkthistorier. Jag inspireras av släkthistorier. Vid besöket på gården får jag höra en liten historia om ett barn som en gång bodde här. En dag köper sig barnet en gråtpåse för sin veckopeng (skrattpåsar och gråtpåsar var vanliga leksaker på femtiotalet och kom ursprungligen från Japan) och när barnet kommer hem sätter han igång att klämma på påsen så att den börjar att gråta och skrika. Ja, påsen gråter så högt att katten som är en ovanligt tröstande och empatisk liten missa förtvivlat försöker trösta det som hon tror sig finnas inuti den lilla påsen. Men inuti finns inte alls något litet knytte som behöver tröst utan bara modern teknik och mekanik. Tiderna förändras på gården och gör än idag.

Jag tänker ofta på min farmor och farfar som inte längre finns i livet. Jag tänkersmallboat på hur deras liv såg utan innan de träffade varandra och vilka omständigheter som ledde fram till att de möttes på den där andra gården utanför Västerås i Västmanland. På farmor som kom från en ganska välbärgad familj i Finland, på farfar som kom från en bondesläkt i Småland. Hur korsades deras vägar? Var det farmors dröm om att bli trädgårdsmästare som gjorde att hon sökte sig till den där gården där farfar arbetade som rättare? Var det slumpen eller ödet som tog henne dit över havet? Redan som fjortonåring började jag att intressera mig för min farmor och farfars liv. Jag intervjuade dem länge med tanken att någon gång skriva ner den historia som förde dem samman. Tyvärr gick alla anteckningar på något sätt förlorade men i minnet lever deras berättelser vidare.

Kommer alltid att göra.

garddjur

Djur gör mig glad!

Foto: Erika Sjöö

Stock photo (båten)

All work and no play makes…

Erika a boring girl. bild(6)

Jag har så mycket att stå i just nu. Skriva klart min roman (ja, jag är nästan i mål och det är inte tråkigt alls egentligen mest bara kul men lite stressande eftersom jag är så petig och vill bli klar nu så att jag kan börja planera för nästa), fila på nästa, söka jobb, planera för olika sommarvistelser och gå på diverse möten. Nej, jag har helt enkelt inte tid att blogga lika intensivt som innan just nu men snart är jag förhoppningsvis tillbaka med en massa nya idéer…

Jag håller i alla fall på att bekanta mig med Stephen King och hans demoner eller vad det nu kan vara i boken ”Att skriva”. Har bara läst ett par sidor än så länge men den verkar lovande. Gillar Kings humoristiska och smått kaxiga språk i den här boken. En av anledningarna till att jag ville läsa den var min nyfikenhet på var alla hans idéer kommer ifrån. Skrattade dock till för mig själv när han på första sidan skriver något i stil med ”vi frågade aldrig varandra om var våra idéer kom ifrån eftersom vi det inte visste”…

 

 

 

ibland är det mer bekvämt att blunda

än att öppna ögonen.